Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 2

om året — då vid Lifgardet till häst blott; 100 man få permitteras; hvartill kommer att vid husarregementet sqvadronscheferna öfvertagit hästarnes utfodricg på passevolans med rättighet att besörja densamma medelst utackordering på landsbygden af så många bä ;star, som ej äro behöfliga för rekrytbildniogen, hvilket allt sker på sqvadronschefernas egen risk samt med deras skyldighet att sjelfva underhålla nödigt antal hästskötare. Det låga pris, hvartill hasarregementet nu jemförelsevis underhålles, eger häri ezsamt sin förklaringsgrand och kan endast i sådant fall tjena till norm för en beräkning af kostnaden för kavalleriet efter hr Mankells organisationsplan; som man kan antaga, att de omständigheter, hvilka äro verkande orsaker till den låga kostnaden vid oftanämnda husarregemente, äfven för framtidea skola kunns fortfara. Naturligt är likväl, att en utanordning af ett så ringa antal hästar som 350 st. skall vara förenad med långt mindre svårigheter och kunna ske medlångt mindre kostnad, än om närmare 3000 st. skulio till sädant ändamål utbjudas, bvilket måste verka till en prisstegripg, hvilken komme att betydligt inverka på en förökad kostnad för underhållet af hela kavalleristyrkan. Dertill kommer att jordbrukets tilltagande utveckliog lägger binder i vägen, dels mot att anskaffa Jämpli a beten under sommaren åt ett så stort antal hästar, hvilket för närvarande lärer hafva stora svårigheter i Skåne, dels att kunna påträffa egendomsegare, hvilka äro villiga att åtsga sig sådana uppdrag med dermed förenadt ansvar, på drägliga vilkor. Hvad åter beträffar mansiapets permittering så är den alltid beroende af dels sociala, dels ekonomiska förhållanden. En värfvad trupp måste under alla omständigheter anses ega sin egantliga plats i garnison, hvarest han har laga försvar, och tjenstgöringsreglementet för armön föreskrifver att ingen må tvingas till permission, ej heller permitteras, som ej har säker och anständig förtjenst. Häraf synes att msnskapets permittering från garnisonsorterna är beroende af 1:0) manskapets egen vilja och förmåga att förskaffa sig annat för dess utkomst lönande arbete; 2:0) sådana konjunkturer, som för. ändamålet kunna vara gynnsamma. Vi behöfva ej vidare yttra oss härom, dål: det måste ligga i klär dug, att en värtvad. trupps permittering ur garnison och deraf beroende lägre kostnadsberäkning för dess underhåll egeatligea innebära undantagsförhållanden, som blott kunna till någon del ingå såsom faktorer i beräkningen af kostnaden; så mycket mera som permitteringen vid de värfvade regementena under da senaste åren visat sig vara förenad med stora svårigheter i följd af truppens större omvårdnad så till förplägning som beklädnad inom garnisonsorten. Så förhåller det sig äfven med den i hr Mankells organisationsplan antagna utackorderiogen af kavalleriets hästar. Stora svårigheter torde dervid uppstå att kunna i så stor skala åstadkomma en värfning, hvilken under senare tider i följd af utvecklade sociala förhållanden visat sig vara underkastad många hittills ovanliga omständigheter. Siffran 735 rdr pr man, såsom beräkningsgrund för kostnaden af ett värfvadt kavalleri, är således. påtasligen alldeles låg, oberäknadt omöjligheten för kronan att tili enskilda pereoner under sådana förhållanden utan nödig: kontroll öfverlåta omvårdnaden och skötseln af kavalleriets hästar under största delen af året. Man må härvid ihågkomma, att den indelte rustvicgshästens vård hos rusthållaren i främsta rummet försäkras derigenom, att han är dennes enskilda egendom, att hästens längre eller kortaretjenstetid är en vinst eiler förlust, som drabbar rosthållaren, samt att hästens vård är öfvervakad af ett organiseradt befäl, som noga tillser densamma. Att, i händelse hela kavalleriet skall blifva värfvadt, såväl kaserner som stallar, exercishus med fäktsalar samt ridhus måste på statens bekostnad inom städerna uppbyggas är alldeles klart, ty de lära väl ej underkasta sig att uppbygga sådana, ej heller att i sina hus. under hela året emottaga ständig inqvarteriog af såväl manskap som hästar. (Upplysningsvis få vii föbigående nämsea, att i motsats till hr Mankells uppgift i sin motion några kaserner icke finnas i Helsingborg och Enogelholm.) T afseende på befälets. organisation synes hr Mankell hulvadskkligon. ehuru på ett mycket negativt sätt, intressera sig för underofficeregraden, hvilken, med undantag af dem som kunna behöfvas såsom skvifvare, helt och hållet slopas. Någon annan anledning dertill finnes väl ej än möjligen åsigten. att denna befälsgrad först skall bildas s:dan fienden trängt in i landet, då, enligt br Mankells plan, armen egentligen skall under reträtten få sin fasthet och utbildning och — låtom oss tillägga — sin organisation Vi vilja ej som stöd för nödvändigheten att bibehålla denna befälsgrad inom armen åberopa, att den eger en mycket vacker krigs. historia, samt att den vid flera tillfällen gjort landet stora tjenster, ehuru rmåbäcrda under en mera: anspråkslös form; men vi våga uttala, att gg toan för en sådan förändring — specielt hvsd kavalleriet beträffar — ej är rätt väl vald, isynnerhst då men, såsom hr Mankell, vill förvisa detta vapen från slagfältet till uteslutande förpustoch bevakningstjenst. Förhållandet är nemligen, att inom det preussiska kavalleriet underofficersgraden ingår såsom en högst vigtig del af befälsorganisationen, att den savändes till ganska vigtiga uppdrag såväli regementenas iore tjenstgöring som vid bevakningstjensten, särdeles som befälhafvare vid den rörliga bevakningen för störrå eller mindre afdelningar samt såsom ledare vid rekognosceringars utförande, hvarför underofficerarne äfven skola