Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 2

i Roland. Det var verkligen Tom Chsnnirg jmen något störande föreföll det säkert der urge prestmannen att fiona, det den djerfve störaren, på hvilken hela församlingen och sjelfva domprosten riktat sina blicker, nu började telegrafera till honom med iriga nickningar, i hvilka skönjdes den lifligaste förtjusning öfver igenkännåndet. Den unge kantorns anrsigte blef högrödt och telegraferiogen besvarades icke. Således i tysthet afvisad hade Roland ledighet att se sig omkring åt andra håll, hvilbet han också gjorde af bjertans grond under det psalmsängen fortfor. Nära intill hade han upptäckt sin frände William Yorke, men den högvördige pastora värde honom förnämt rygseen till och hbzd känt sig gufligt generad vid Rolands oförbehållsamma uppträdande. Ack, hurn alit eriorade om fordna dagar! Presterna voro på sina platser, korsångarne stodo på ena sidan och midtemot dem de dubbla raderna af skolgossar, alla i sina bestämda drägter. En ny rektor, som Roland ej kände, hade efterträdt rr Pye. Sista gången Roland bivistade gudstjensten i domkyrkan — buru väl mindes han det ej! — hade Artbur Channing spelat orgeln, på senare tider gjorde ban det högst sällan. Hvar fanns Arthor nu? Kanske fanns han ej mer? Denna tanke kom Roland att rysa. William Yorke började nu uppläsa tredje kapitlet ur Vishetsboken: De rättfärdigas själar äro i Guds hand och intet dödsqval kommer vid dem. Han fortsatte med de derpå följande verserna, men redan i början hade Roland, nu stilla och uppmärksam, tänkt på haru väl detta kunde lämpas på Artbur. Lefvande eller död måste han hafva frid, ty Gud hade säkert pröfvat konom och funnit honom vara värdig, Roland visste att han ej var lik