Aftonbladet – 17 mars 1871, sida 1

i särskildt vad iofanteriet angår, komma vi nu till specialvapnen. Ea genomgående kritik stöter här på större svårigheter, dels till töljd I deraf, att den som icke är fackman saknar I nödiga detalj-insigter för att riktigt kunna Jbedöma oth beräkna vissa omständigheter j och förhållanden, och dels derföre att h? Mankell, sjelf ryggande tillbaka för det svåra i I detta fall, nöjt sig med mycket allmänneiliga och legera samt dertill ofta motsäganda och i vegdiga bestämmelser för dessa vapen, så latt den, som skulle få det eventuella upydraI get att på dessa grunder utarbeta en verklig organisation, i sanning skulle få ett mycket Tkinkigt bestyr, som vore egnadt att sätta myror i hufvudet äfven på den, hvilken med den största erfarenhet förenade den största I raskhet och oförvägenhet. Vi ha emellertid ansett det vara af vigt att belysa äfven denna del af förslaget och ba sökt för hvarje särskildt. vapen inhemta upplysningar af i facket fullt hemmastadda personer, för hvilkas omdömen vi ha förtroende och om hvilka vi veta, att de icke äro beherrskade af yrkerfördomar. Då kavalleriets organisation är den stöteIsten hvarjå man merendels först strandar vid hvarje plan som efser indelningsverkets Å upphärvande, torde ennågot utförligare granskning af denna del at hr Mankells motion vara nödvändig. Hr Mankell har i detta afseende en fix id som icke daterar sig från gårdagen, utan redan länga förspörts i hvarjehanda uttalanden af honom. Redan för 2 å 3 år sedan förklarada han offentligen inom krigsvetenskapsakademien vatt i följd af de enabbekjutande bakladdningsgevärens allmännare införande ett svårt slag träffat rytterivapnet,; att alla vore ense, att detta vapens användande i massa, är förbi, o. s. v. Till vå. stora förundran finna vi att hr Mankells åsigt ej i riagaste mån förändrat sig, då i motionen ett steg i summa riktning, men ännu längre, tages, genom den förklariog, att vapnet blifvit nästan förvisadt från slagfälten. Under erkännande af vår aktning för den stora fasthet som i detta fall visar sig uti hr Mankells en gåog vunna öfvertygelse, bvilken icke kunnat rubbas af senaste tiders krigshändelser, måste vi beklaga, att hr Mankell vid uppgörandet af en ny organisations-plan för rytteriet med åsidosättande af allt hänsyn till fyktiska förhållanden utesiutande rådf åsat sin förutfattade renin ska kavalleriets styrka med öfver befäl inberäknadit, åbaropar hr Meninvisadt till förpost-, bevakningsoch ordonnansijanst; 2) Att kavalleriets begagnande inzekränkes i Sverige, der terrängen är genomskuren, bruten och skogiz; samt 3) Att dena fiendtliga styrka, som möjligen kan till detta land ötverföras, ej kan blifva särdeles betyclig. I allmänhet torde den mening hafva blivit fullkomligt stadgad, i föjd af senaste krig mellan Tyskland och Frankrike, att kavallerists betydelse ivom krigskonsten vunnit en betydlig utvidgning, att om äfven all i större slatna massor imot infanteri sed abrotna led ej bör förekomma vid andra tilfälien än då uvder stridens lopp stärre offer måsta göras till vinnande af en argörande fördel. så är iogalunda denna del ar vapnets taktiska användbarhet förminskad — hvarom de verldsbistoriska striderna på slagälten vid Wörth, Rezonville och Mars la Tour bära vitne; men att kavalleriet fått en förökad verksamhet geaom omsorgen om dea öfriga armöns bevakning, hvilken nu mera är af en så stor omfattning, att ingen kan blunda för det vidsträcktare omfång, kavalleriets krigskonst härigenom vunnit. Att en sådan bevakningstjenst skall vara mindre svår och kunna ioskränkas i terräng, som är bruten och genomskuren, är en så mycket mera oriktig sats, som vid preussiska armöns invasion i Frankrike kavalleriets utomordentliga bevakniogstjenst uti Ardennernas och Vogesernas vidsträckta genombrutva trakter dode för franska armön de preussiska infanterikolopnarnas marsch-riktving, under det transmännens minsta rörelser ständigt ac de preussiska kavalleri-patrullerna inrapporterades till generalstaben. Det yttrande, som Napoleon lärer hafva fälit till grefve Bismarck, efter den stora katastrofen vid Sedan — att det preussiska kavalleriet rörde sig framför fronten at fransak armea som en ogenomtränglig ridå — bevisar bättre än något annat, att det var ej sllenast denna kavalleris duglighet utan äfven dess stora talrikhet, som var den förnämsta rent militära orsaken till den tappra, men olyckliga franska armens undergång. Sveriges genombrutna terrängförhållanden och skogiga marker kunona således ej nn mera åberopas såsom skäl för en förminskning af kavalleriets, styrka, och vi våga fram ställa den frågan: Aro ej Upland, Westmanland, Östergötland, Westergötland och Skåne svenska landskap, der ett fiendtligt kavalleri med fördel kan både utveckla sina operationer samt underhålla öiverlägsna kr brandakatta städer och fredliga land: jr Mankeil säger vidars, awt de flesta riga armös: -å senare tider betydlizt minskat kavalieriets styrka, samt anför sjeom bevis härpå förbällandet mellan kavaleri och iufanteri inom åtskilliga europeiska lävder. hvarvid besyanerligt nog Nordtyska förbundet och Frankrike äro useslutoa. få Dä hr Mankells uvpgitter i detta afseende ej öfverensstämma med de källor, hvarifrån vi hemtat våra, skola vi här nedan göra följande jemförande sifferuppställning, och öfverlemnoa föröfrigt åt hvar och en, som deraf kan vara intresserad, att sjelf pröfva rätta förhållandet. Hr Mankell u-pgifver, att i Norge förhåller si kavallerit.infanteriss. I : 17 Danmark 2:17 Schweiz 1:36 Österrike 1:15 Ryssland 1:15 samt att det österrikiska kavalleriet i Italien år 1866 utgjorde 1essdel och det italienska Yoe:del af armens styrka. Af sila hr Mankells sifferberäkningar i bans motion äro de sista de underligaste, emedan han synes ha glömt, att det uppgifna året var den österrikiska monarkien anfallen på sammma våno af Preussen och Italien samt att. då