Aftonbladet – 16 mars 1871, sida 2

hade ej Roland med kappan öfver armen rusat in genom denna grind med bjertat : Kalsgropen af fruktan att komma sent. Hurv skolgossarnes muntra röster brukade gifva eko i de hvälfda korridorerna! Huru dette eko un tycktes upprepas i Rolands hjerta! Tiden hade förändrats, han var förändrad En ny skara af gossar fyllde skolsalarne presterskapet i domkyrkan var till en de pytt. En utmärkt predikant, som i långligs tider fylit domkyrkan med massor af uppmärkssmma åhörare, hade gått hädan. Inom Rolands egen familj och i den med hvilken han så förtroligt umgåtts, hade förändringar inträffat. Hans bror George var ej mer, Gerald bade stigit för att blifva en stor man och Roland sjelf var af ingen betydeohetinför verlden. Mr Chanring var död; Hamish var döende. Hvarifrån kom denna tanke? Roland visste det ej sjelf. Den hade aldrig förr framställt sig för honom, hvarföre skulle det ske nu? Ack! han må väl göra sig denna fråga utan att kunna besvara den. Försjunken i.betraktelser öfver det förflutna och det närvarande, hade tankarne följt på hvarandra och denna hade kommit — Roland visste ej hvarifrån — men den skrämde hosom. Hans puls slog häftigt, hans kinder slödde. Jag måtte hafva drömt, sade Roland, ör att ötvertyga sig sjelf. Vår strålande Ismish! som om vi kunde mista honom! lag är en tok som går här och har sådana låraktiga inbillbingar. Han vände om med stormsteg, vek om tt gathörn och säg efter fönstren i sin mors vostad. De voro ej svåra att upptäcke, ty ir hvart och elit af dem utströmmade ett lart ljossken. Månens milda silfverskimmer ördunklades af densa falska glans. Lady