Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 3

nära sammanhängde med den om ett internatioI nelt mynt. Att Belgien och Schweiz antagit den . franska francen är mindre underligt, då dessa I båda länder äro så nära förbundna med Frankrike. Italien hade det franska systemet förut och I senast ha Kyrkostaten, Grekland och Rumänien -J antagit det — allt länder som för oss äro af mindre vigt. Men i Ryssland, Tyskland, England och I Amerika bar något sådant icke skett, och det torde dröja innan det sker. Dessutom synes den princip, på hvilken antagandet af ett internationelt mynt skulle hvila, en allmän förbrödring mellan nationerna, aldrig ha varit mera aflägsen från att jantagas än den nu är. Att borttaga föreskriften om att riksbankens sedlar skola gå såsom mynt I skulle kunna framkalla en brytning justi det ögonTblick då Sverige hade svårast för att kunna uthärda den och då det käraste vi ega står på spel. För att riksbanken icke skulle kunna uppfylla sina förbindelser är ingen fara och riksdagens garanti är icke något tomt ord. Att tala om att den ifrågavarande föreskriften skulle tagas bort ur 72 regeringsformen, för att sättas in i en myntlag, påminde om ordspråket att en fågel i hand är bättre än tio i skogen. Hr Rydin erinrade om att K. M:ts förslag icke innebure någon genomgripande förändring utan blott en återgång till den lag som var gällande före år 1809 och i hvilken intet yttras om banksedlarnes egenskap af mynt. Nämnde års utomordentliga förhållanden föranledde denna föreskrift, och det bar senare värit nära deran att den blifvit borttagen. Nu är motståndet mot dess borttagande stort, men sanningen kan icke fås till skänks; man måste arbeta för densamma, och ju större motståndet för öfrigt nn är, dess snarare skall reaktionen komma. Det är redan ett framsteg att paragrafens målsmän icke längre vilja kalla papper för mynt utan blott för lagligt betalningsmedel,. Man bar talat om att en garanti skulle ligga deri, att paragrafen stode i grundlagen; men saken är att i normala tider är denna paragraf onödig, och i abnorma är den öfverflödig, emedan utvägar att eludera densamma alltid kunna påfinnas. Hr Wallenberg meddelade den upplysning, att äfven i Spanien hade franska systemet blifvit antaget, och står derstädes pesetan i närmaste öfverensstämmelse med francen. I Europa finnes för öfrigt nu omkring 100 millioner menniskor som ha anslutit sig till det franska systemet. Att ett litet land som vårt bör antaga det system som användes af flertalet är tydligt. Frågan är emellertid nu icke härom utan om tvångskurs skall bållag på svenska bankens sedlar, om äfven sedan banken är stängd dess sedlar måste mottagas såsom full valuta. Det var detta som måste ogillas. Det tjenar ingenting till att tala om bankens skyldighet att betala äfven sedan förmågan dertill uppbört. Det heter att icke någon fara finnes för riksbanken, men hvarför skall man då framställa den fordran att dess sedlar skola gå med tvångs kurs. Man säger väl, att i våra omständigheter kan man ej på annat sätt skaffa sig mynt. Talaren trodde, att man måste taga mynt från samma källor som man bittills tagit alla andra lifvets beqvämligheter; man betalar i sjelfva verket dessa nsamt med sitt arbete och sin sparsamhet Det r:på detta sätt man bör förskaffa mynt i allmänna rörelsen och icke lita på nödmynt. Få folk finnas, hvilka ha så ringa valutor 1 banken och i folkets fickor som det svenska, något som man får besanna, då en finansiel kris inträffar. Det är en olycksbringande sats att utsläppa bland allmänheten, att sedlar äro mynt och man måste ega en så enorm kredit som svenska banken för att kunna ha en dylik fallskärm i beredskap åt sig utan att väcka misstroende. Hemställde om det ej vore på tiden att anse denna fråga så enkel och utredd, att den behöfliga reformen kunde vidtagas. Hr Rydqvist ansåg det vara bättre att ha qvar det ifrågavarande stadgandet, på det att man icke måtte stå rådlös, då det behöfves och man icke hinner att vidtaga något arrangemang. En annan sak vore, ifall detsamma icke förut funnes, Hvad beträffade den internationella myntenheten erinrade tal. om att ännu Ryssland, Tyskland, Holland och andra förut omnämnda länder icke antagit-den franska enheten och att befolkningen i dessa länder uppgår till ett antal af öfver 200 millioner. — Tal. påminte om att äfven i Norge gällde banksedeln såsom lagligt betalningsmedel, så länge som den vid anfordran inlöges af banken. Förordade för öfrigt ånyo hr Ehrenborgs bemedlingsförslag. Frib. C. A. Raab ansåg det stå betänkligt till med vårt penningväsende. Flera -komit6er hade varit tillsatta för att ordna detsamma, men frågan hade blifvit undanskjuten af andra, och nu vore riksbanken utsatt för ständiga flankanfall. I stället för att konsolidera densamma gjorde man tvärtom och undandroge den stora belopp. I engelska banken deremot sökte man genom inköp af ofantliga summor i fondoch bankpapper att förstärka densamma. Ville, att man icke skulle för närvarande göra förändringar i förhållanden, som måste utöfva det största inflytande på krediten, utan i stället förena sig om ett beslut att ställa banken på en sådan ståndpunkt som omständigheterna va. Hr Bennich ansåg som axiomatiskt, att eganderättens helgd berodde på denna sak, och hemställde om en lagstiftning såsom denna, hvilken icke hade annat berättigande än att den finnes till, borde försvaras. Man frågade, hvarför tvångskursen skulle upphäfvas: jo emedan den innebär ett våld på eganderätten, rubbade ordningen ilandet och undergräfver svenska folkets välstånd, Ja yrkade följaktligen bifall till utskottets förs slag. Hr Bergstedt vände sig mot det fall att en fiende skulle komma till Stockholm. Det vore då desto svårare satt sätta bankens valutor i säkerhet, ju tyngre dessa vore. Således vore silfver svårare att bringa i säkerhet än guld, men ännu lättare att förvara valutorna vore det ifall icke företrädesevis gedlar funnes i landet utan den ädla metallen i stället vore spridd. Huru gagneligt detta vore i brydsamma omständigheter finner man deraf att icke ens den berömda franska banken nu kan reda sig utan de små kapitalisterna och deras valutor. Grefve C. G. Mörner framhöll, att så länga som: föreskriften om att sedlarne skulle efter deras lydelse inlösas med silfver stode qvar, hade man laglig rättighet att få kontant valuta för sedelns belopp. Om densamma borttoges, huru skuile det då stå till med privatbankernas aktier, dessa ba; som äro så nitiska att få bort just hurhyingee Pr ma sr Ar