Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 3

Några ord i fråga om indelningsverket. Denna fråga, hvilken nu står på dagordningen, har blifvit grundligt behandlad från flere dess sidor, sycnerligast från lagligheteös och billigheteas. Om tramlagda bevis kunnat allestädes verka nog för en sund opinions bildande, är dock ovisst. Att icke vilja med öfriga medborgare deltaga uti vidgade omsorger om allmän säkerhet, utan att för egen del få en privat förmån i ersättning derför, borde väl icke af någon räknas såsom hvarken rätt eller billigt. Vi veta t. ex., att uti städerna är det dervarande fastighetsegares åliggande ett underhålla gator m. m. Nu appkommer fråga om satt äfven förse staden med gaslysning, hvilket af stadens fullmäktige skall afgöras. Om då stadsfullmäktige atgöras till mer än hälften af husoch tomtegare, eller ock af dessa tillsamman med några som kunna kallas nibilister, och desse öfverrenskomma, att de antingen icke alls vilja med stadens öfrige inoebyggarne deltaga uti den nya förbättringen, eller blott under det vilkor, att de utan eiler imot jemförelsevis ripga aflösning slippa ifrån do vigtigaste af fastigbeternas oners, så mena vi att de äro egennyttiga och föga vårda sig om det ailmänns, hvars tslan de i främsta rummet skola föra. Och ändock är detta i fråga om en beqvämlighet som kan undvaras. Den i dessa tider så högst angelägna frågan om försvarsverket är icke en lyxoch beqvämligbetssak, såsom i viss mån den om gasverket, utan af vids allvarligare art, och ingalunda minet för fastighetsegare på landet. Huru fiendtliga bärar kunna fara fram, hafva vi oyligen i en fasaväckande skala sett; de röfva och plundra öfverallt, i städerna söka de företrädesvis efter penningar, på landet efter lifamedel och kreatursfoder. I vårt land äro städerna icke talrika och i allmänhet föga penningstarka; landsbygden gifver dem då bättre och säkrare skördar dem de så mycket mindre lära försaka, som lifsmedlen äro bvad som nödigast behöfves och bäst kan användas. Det är till den fasta egendomen de säkrast kunna hälls sig, då det blir fråga om att pålägga stora krigskontributioner och skadeersättningar. Denna tid synes ändock mången vara sinnad att begagna den trängande nödvändigheten till att, för dess afnjelpande, såsom vederlag söka framtvinga de eftergifter man åstundar. Skall väl sådant böra elior kunna lyckas? Vi hoppas att både rättsoch hederskänsla må förhindra det. Detta om sakens juridiska och moraliska sida; men den har ock en medborgerlig, ja, äfven en politisk, och häråt skulle vi önska få egna några ord. Insändaren är född och uppfödd i en landsort som är mycket tätt roterad, har sålunda från barndomen ett ganska lifligt minns af den indelte soldaten, och är nu sedan flere år bosatt i rikets sydöstra kustlandskap, som väl har indelningsverk, men icke roteroldsten. -Jemförelse erbjuder sig alltså. Den vid noggrann ordving och punktlig lydnad vane soldaten eger inom sin ort och bland sina jemlikar etticke ringa avseende för pålitlighet och redbarhet, hvaremot den under mycket olika förhällanden lefvande och tjenstgörande bätsmannen icke alls eger något anseende inom sin ort. Soldaten kan med sanning sägas i en icke ringa män bidraga till en god anda inom sin bygd, och mången är af den fulla öfertygelse, att det för folkandan inom Blekinge skulle vara mycket fördelaktigt och välbehöfligt inverkande, om hela eller åtminstone större delen af båtsmanshållet blefve förändradt till ett infanteriregemente. Vi kanna således icke undgå att anse den indelte soldaten såsom en särdeles god medborgare, och institutionen sålunda mycket värdefuil från den medborgerliga sidan betraktad. Från politisk synpunkt är indelningsverket att anse som en demokratisk institution, hvilket ock utan tvifvel haft sin andel vid dess omsorgsfalla inhägnande inom grundlagen.