Aftonbladet – 15 mars 1871, sida 2

bekräftad af mr Galloway tycktes vara nog för att släcka allt hopp. Jag, som aldrig kunnat godtgöra honom för det förflutna, mr Galloway! Det kommer att hvils tungt på mig för all framtid; jag skulle långt hellre velat bli mördad sjelf. Det var med motvilja jag gaf mitt samtycke till hans resa, sade mr Galloway, som tycktes göra detta erkännande lika mycket för sin egen skull som för Rolands. Hvad hade det betydt om han mötte Charles i London eller icke? När han kunde resa ensam trån Marseille, så hade han nog äfven kuonat komma från London och hit! Vi hafva rätt mycket göromål, men det var ej derför jag satte mig emot resan, utan det var någon ledsam ening. Arthur: sade att han inte haft någon ledighet på två år, han tillade att fffärerna fordrade enderas vår närvaro i London, och det var sannt nog. Jag gaf efter, och se nu hvad följden blifvit! Mr Galloway gnedånyo sitt ansigte, öattmössan gled ännt länvgrs tillbaka och lemnade hans löckar nästan obetäckta.. Till trots af sin bedröfvelse kunde Roland ej afhålla sig från en anmärkning. Jag må säga, mr Galloway, ert hår har blifvit bra klent. Det är likt mig sjelf, då, genmälde mr Galloway, som kände sig alltför betryckt för att kunna såras af personliga anmärkningar. Hvad det skall bli af oss allihoputan Arthur begriper jag inte. Der är nushans stackars mor! det var han som uppehöll henne, ty mrs Channings egen inkomst är obetydlig och Tom kan ännu ej bidraga mycket dertill. — Och jag sjelf! Huru skall jag bära mig åt för att få honom ersatt, det blir omöjligt. Ja, säg deti utbrast Roland. Ni är väl: nästan lika strandsatt nu, sire, som ni var, : sär jag reste ifrån er till Port Natal