Iskussionen fortsattes Iredagen och lordaon och varsde dessa dagar till kl. 10 på lt tonen. Då Thiers och Favre ville vända l; ilbaka till Paris genom de preussiska lierna blefvo de anhållna af de tyska poerna, och man mäste skicka en estafette Il Verssilles för att hemta en speciel order. . hiers hade ändtligen lyckats erhålla den il. reliminärerna fastetälda gränsen, hvarigenom l. lancy och fyra femtedelar af Lothringen biehållas åt Fravukrike och krigskostnaderna edp, utades till fem miiliarder. ef på frågan om Belfort skrifves i S :ers kämpade i många timmar jr att övertyga Bismarck om nödvändigheen för Frankrike att behålla Belfort som för departementena Doubs och Bismarck begaf sig bort för med Moltke och hade vid återomsten denue med sig. Det lyckades nu fven Thiers att vinna den preussiske genealstabschefena för sin mening. Frågan hänköts derefter till kejsar Wilhelm, som ej ille höra talas om en sådan eftergift. Tbiers örklarade då att han hellre ville afbryta Srhandlingarne än förelägga nationalförsamrgen en fordran som hon med ell säkerhet kulle neka att godkänna. Moltks och Bisnarck måste nu ännu en gång begifva sig ill kejsaren, som de slutligen lyckades förmå tt afstå från detta vilkor. Diskussionen daen derpå rörde sig omkring frågan rörande renssarnes intåg i Paris. Kejsar Wilhelm psåg intåget nödvändigt som revancbe för ransmännens trivmftåg genom Berlin 1806; mellertid ville han afstå från intåget, om rankrikse ville aftröda Belfort. Thiers tveade naturligtvis ej i valet. Han redgafinåget för att rädda fästningen åt Frankrike. Af den diplomatiska skriftvexling, som den ;ngelska regeringen inlemnat till parlamentet, constaterag, att då den transka regeringen nwodade det engelska kabinettet att hos yska förbundskansleren utverka vapenstilleständets förlängning och nedsättniog i den irsprungligen till 6 milliarder bestämda krigetostnadsersättningen, vägrade sistnämnde kavinett att blanda sig i saken annorlunda, än utt söka få kostnadssumman nedsatt. Den lepesch, som lord Granville för detta ändanål affärdade till Englands utomordentliga ndebud Udo Russell hann dock icke fram förr, än sedan sakeu redan var uppgjord. Russell tror dock, att hans regerings inflytande icke var främmande för den skedda nedprutningen med en milliard francs, emedan Bismarck genom grefve Bernstorff borde ha ertarit den Granvilleska depeschens afsändande och dess innshäll. Bland de inlemnade depescherra befinner sig äfven en af Odo Russell af den 27 Februsri, hvari han bemöter den till Gladstone I underhuset framställda interpellationen, buruvida Russell, då han för Bismarck förklarade, att Rysslands uppsägning af 1856 års fördrag skulle kunna nödga England till krig med elier utan bundsförvandter, bade talat endast i sitt eget elier i det engelska kabipettets namn och på grund af särskilda instruktiooer. Regeringen afgaf vid tillfället ett undvikande svar på denna ioterpellation, på samma gång hon likväl rättfärdigade sin representants förfarande. Odo Russell förklarar nu i sin depesch, att han endast uttalat sin personliga öfvertygelse, och att han sjort det på eget ansvar af nit för den sak, han velat tjena. Då Giadstone nu inlemnade lessa förklariogar, anmärkte han, att de voro ilifredsställande. Några tidringar äro dock af den ianken, att Russell drifvit sitt nit nägot för långt; men de trösta sig med, att konflikten med Ryssland tagit en fredlig ndnivg, är ingen skada skedd, hvarför det ej är skäl att vidare röra i denna sak. Times tager sin regering under armarne anledning ef de anfall, för hvilka bon varit för sin utländska politiks skull utsatt i parlamentet. Det stora Citybladet hyser den wsigten, att just det larm, de båda krigföande gjort under de senaste månaderna, är tt bevis på Englands inflytande, samt söker lessutom bevisa, att den britiska makten, i tället för att aftaga, betydligt växt sedan letta å:hundrades början. Dess flotta är nn nycket mäktigare, och enshanda är förhålandet med armen; ty Wellington hade alIrig haft mer än 30till 40,000 man, Hvad sarantifördragen avgår, så är Times af den neniogen, att en absolut garanti för ett afägset lands integritet är en orimlighet, emelan saken helt enkelt är omöjlig. Huru ångt möjligheten att sätta dessa garantier i verket sträckor sig, skall visa sig, då afgövandets stund kommer. Lyckligtvis äro alla lessa garantier till förmån för friheten och reden på kontinenten; denna tanke är i och ör sig en tröst, och dessutom — hoppas tidingen — tillförsäkrar den i värsta fall Engand förbund med de flesta europeiska staerna mot angriparen. Preussens sändebud i Rom grefve Arnim ar, som bekant är, afrest derifrån. Anledvingen dertill uppgifves af Daily News korespondent vara följande: Grefve Arnim har nder sin långa vistelse i Rom varit högt värderad och mycket utmärkt af det kleriala partiet, emedan det väntade sig mycet af Preussen. Men straxt efter de pievontesiska prinsarnes ankomst, och sedan Arnim gjort dem ett besök, var det slut med vänskapen. Erkebiskopen af Posen uppmavades att hos konung Wilhelm begära hans -ometska sändebuds hemkallande, och depne liplomats förestående afress omtalades i de deriksla kretsarne, redan inran han sjelf visste något derom. Antonelli och hans vän er äro nu utom sig af glädje; de anse sig a vunnit en stor seger, men i sjeliva vercet ha de blott påskyndat den romerska ;ckupationens erkännande å Preussens sida. ärefve Arnim kommer icke att få någon eferträdare förr, än Italiens hufvudstad blifit definitivt flyttad till Rom, och denne lär å bli samme dinlomat, som nu representerar ?reussen hos Victor Emanuel. De nationalliberala i Rom sgitera ifrigt för esviternas törvisving dorifrån, och alla poitiska klubbar räcka hvarandra härvid hanlen. Cavourklubben — Circolo Cavour — ar utfärdat ett cirkulär, hvari bland annat ttras: Alldenstund Jesu sällskap genom det idelsefulla apråket från predikstolarne och enom de försökta uppvigliogarne ännu en ång röjt, att det under religionens täcknantel endast sträfvar för politiska syftemål, lIdenstund dess aflägsnande ur alla civiliseade och fria stater befunnits nödvändigt och et i Rom, der det har sitt säte, mer än anorstädes konsvirersr för att vilseleda sam