formen; men på samma gång skulle i k ensamma inläggas åtskilliga bestämmelser, s! m enligt denne talares åsigt icke borde is ensamma saknas. Han ansåg att för uppåendet af dessa syftemål, slutorden i para-s refen : kunde redigeras ungefär sålunda: t iksdagen allena eger rätt att genom ban-g en utgifva sedlar, hvilka gälla såsom lag-jsi gt betalningsmedel i all kronans uppbörds ch äfven mellan enskilda, så länge de afld anken infrias med verkligt mynt; dock att nskild benk, som erhåller sedelutgifningsrätt, : j må ega att med dem infria sina sedlar. n in argumentation mot den nu föreslagna f eformen inlade hr Dufva för öfrigt i en kri-F ik, som han anställde öfver en i dessa da-v ar i ämnet utgifven skrift. De i densamma le örekommanrde yttrandena derom, att denlF iuvarande grundlagsbestämmelsen kunde förs nleda ingrepp i eganderätten, sökte herr l Jufva gendrifva genom uppställandet af li n distinktion mellan begreppen eganderätt t ch värdeförändring,. Med eganderätt för-( tod han rättigheten att utan intrång af nå: son annan fritt disponera öfver sin egendom, 1 och denna rätt lede icke något intrång gel om de värdeförändringar egendomen kunde l: undergå. ; Statsrådet Bergström, som försvarade den l! Kongl. propositionen och erinrade att den-l: råmma endast utgjorde en oundgänglig förberedelse till den at riksdagen begärda myntreformen, upptog äfven till besvarande åt-l skilliga af hr Dufvas argumenter och anförde dervid bland annat med afseende å det nyss citerade, att der, som tvingas att taga be-l talning för en fordran uti sedlar, hvilka —I såsom en gång händt här i landet — gälla 58 mindre än det mynt, man har att fordra, den lede verkligen i talarens tanka ett svårt ingrepp i sin eganderätt. Det förundrade för öfrigt civilministern, att majoriteten i denna kammare kände sig så svag. att den icke trodde sig ha frågan i sin hard, då den förekommer till slutligt afgörande, vid hvilket tillfälle den kan antagas eller förkastas alltefter som man finner sig tillfredsställd eller ej med det sätt, hvarpå öfriga hithörande förhållanden då kunna ha blifvit ordnade. Härpå genmälde åter hr Dafva, att man borde handla efter sin öfvertygelse om hvad som vore rätt vid hvarje särskildt tillfälle. Ingen visste om han deltoge i beslotet, då frågan förekommer till slatligt afgörande. De talare, som, utom hr civilministern, onderstödde reformen, voro hufvudsakligen hrr Lithner och Wijk. Den förre sade sig alltid ha funnit det besynnerligt, att hvar gång denna fråga varit föremål för öiverläggning inom kammaren, hade man alltid framkommit med något spöke för att dermed skrämma de klentrogna och inbilla dem, att någon fara vore förenad med förslagets antagande. Eva gången vore det privatbanksintresset och den andra myntreformen. Vidare anmärkte talaren, att meningen med de ifrågasatta ändringarna i banklagstiftningen ej kunde vara någon annen än den att befästa den allmänna säkerheten, att ålägga privatbankerna att inlösa sina sedlar med verkligt mynt och ej med riksbankens sedlar. Men detta kunde åter ej åstadkommas annat än genom en ändring af 72 R. F. Man borde: hysa tacksamhet mot regeringen derför, att hon tagit saken om hand samt sålunda stält frågen på en ståndpunkt, som aflägsnade hvarje tanke på enskild fördel hos dess upphofsmän. Tal. slöt sitt anförande med den förklaring, att man borde söka borttaga ett grundlagsstadgande, som omöjliggjorde en ändamålsenligare banklagstiftnirg, som dessutom vore principielt oriktigt och af hvars bibehållande verkliga faror kunds följa. Hr Wijk åter anmärkte, att förut hade ändamålet med ändringen i 72 di R. F. varit att borttaga en fläck ur grundlagen, eller stadgandet om riksbankssedelns tvångskurs, hvilket ej funnes i någon annan grundlag än den svenska. Dertill hade vid denna riksdag kommit ett nytt skäl, nemligen att K. Maj:t på grund af en föregående riksdags skrifvelse fö:klarat sig ämna framkomma med ett förslag till en reform i myntväsendet. Härtill komme vidare, att i en grundlag ej borde finnas några stadganden, som afsåge den ekonomiska lagstiftningen, emedan denna till följd af sin natur fordrade tätare förändringar, än hvad som öfverensstämde med helgdea af en grundlag. Förslaget blef slutligen utan votering förkastadt, och har således frågan för denna riksdag förfallit. Det förut af Första kammaren bifallna konstitutionsutskottsutlåtande, som afstyrker en motion om sådan ändring af 2 R. O., att ledamot af Andra kammaren ej skulle äfpvjuta arvode för den tid han försummar inställa sig vid riksdagen eller är befriad från riksdagsgöromålen, bifölls nu äfven af Andra kammaren. Likaså äfven dechargebetänkandet. Första kammaren behandlade i går afton ett par lagutskottets utlåtanden. Förslaget om förändrade bestämmelser rörande bötesförvandling afslogs med 44 röster mot 30.: Hnofvadargumentena mot förslaget voro dels olämpligheten att lemna förbrytaren valfrihet mellan olika straff (vatten och bröd eller enkelt fängelse) dels farhågan att, om flertalet af dem, som finge böter förvandlade, valde enkelt fängelse, kunde fängelzerna blifva otillräckliga. Det kongl. förslaget om förändrade bestämmelser rörande stämnings delgifvande bifölls, hvarigenöm således den af lagutskottet föreslagna modifikationen af förslaget underkändes. Ställningen i Paris var den 7 ännu allt