vande al ofvanstände rikuga omdöme, intor riksdagen framlägger ett förslag till förändrad organisation af landtförsvaret, grundadt på en krigsbildning, hvilkev, hvad såväl betäl som trupp angär, är af den beskaffenhet vi ofvan angifvit, torde vara egnadt att framkalla någon förundran, ty det torde medgifvas, att man i hans förslag lika litet kan finna något bemödande att för egen räkning draga nytta af det pågående krigets lärdomar, som något sträfvande att:åt vår arme bereda den krigsbildving, förmedelst hvilken vi kunna hoppas att rädda oss undan en sådan mkrigsvelenskaplighetens seger öfver den militära okunnighetens, som nu bragt Frankrike till branten af sin undergång och öfver detsamma utbredt ett namnoch bottenlöst elände. Men denna förandran ökas ännu mera, då man i ofvannämnda hr Mankells uppsats i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift för år 1867 finner, med afseende å frågan om folkbeväpningens införande i Sverige, nedanstående uttalande, och då man derjemte erinrar sig, att det befäl hr Mankell vill bestå sin folkbeväpningsarmå till mera än hälften utgöres af värnepligtige: En armös organisation må vara aldrig så god, dess krigsbildning aldrig så förträfflig, dess materiel aldrig så tillräcklig, dess disciplin aldrig så ypperlig och dess tapperhet aldrig så otvifvelaktig, så hjelper allt detta föga, om den i farans stund saknar en duglig officerskår, hvilken inom sig eger lifskraft nog att frambringa skickliga, högre befälhafvare. En sådan arm blir, såvida ej särdeles gynnsamma förhållanden hindra det, inom kort splittrad och slagen, eller kan åtminstone ingenting uppnå af de föresatta ändamålen. Ett i ögonen fallande exempel härpå lemnar det olyckliga öde, som träffat österrikiska armen såväl 1859 som 1866, fastän densamma i både yttre och inre hänseenden var ,utrustad med alla upptänkliga hjelpmedel. ÅA andra sidan kan en duglig officerskår hos en armå er-l; sätta många brister, liksom den öfverhufvud är det nödvändiga vilkoret för tillvaron af dess goda egenskaper. I krig beror allting i sista hand på befälets och särdeles den högre ledningens goda beskaffenhet. — — — — Nutidens fordringar på krigisk skicklighet äro så stora, att det teoretiska vetandet vuxit till en vetenskap och det praktiska till en konst, hvilka båda ej utan långvarig forskning och öfning kunna i tillräcklig grad för-1 värtvas. De, som skola anföra sina medborgare i striden mot fäderneslandets fiender samt råda öfver deras lif och död, måstel följaktligen hafva tid att förbereda sig dertill; och under denna tid måste de åtojuta sitt underhåll, såvida armöledningen ej skall råka i de förmögnes händer, hvilket ej utgör någon borgen för segern. Fordran på en aflönad officerskår är således lika vigtig för en folkbeväpningsarmå, som för någon annan, ehvad okunnigheten och fördomen än deremot må invända. Fåfängt må man deremot ställa den schweitziska officerskåren; densamma är ännu ej pröfvad i strid med någon annan, och sjelf synes den icke hållå på sin jemförelsevis ringa utbildning såsom något företräde framför andra armöera På samma gång hvar och en måste medl: hr Mankell instämma uti hvad han sålunda år 1867 yttrade, på samma gång måste det vara för en hvar klart, att dessa åsigter blott i ytterst ringa mån vunnit tillämpning på den organisation han nu inför svenska folkrepresentationen framlagt. Skiljaktigheten i hr Mankells då och nul. uttalade åsigter är, som man lätt kan finna, himmelsvid, den metamorfos, som hr Mankell undergått fullständig. Innan vi öfvergå till en närmare granskning af sjelfva organisationen, vilja vi tilllägga några ord i afseende på öfningarne, för att söka åt dem vindicera den betydelse de ega, med afseende på krigsdugligheten, men också gendrifva den jargon, som tror att allt är ästadkommet i detta hänseende genom åvägabringande af den nödtorftiga vapenfärdigheten. Till grund för sitt förslag om öfningarne synes ht Mankell vilja lägga den tid, som egnas åt det indelta infanteriets rekrytbildning. Han uppgifver sålunda, att denna blott omfattar 104 dagar samt att de regementsmöten, hvari den indelta soldaten sedermera årligen under hela sin tjenstetid har att deltaga, blott äro att betrakta som repetitionsmöten för bibehållande af det en gång inlärda; derjemte antydes, att det är egentligen blott dessa repetitionsmöten, på hvilka man skulle stödja anspråket att indelta soldaterna kunde betraktas som stamtrupper för de värnepligtige, vad nu det första påståendet angår, så är förhållandet det, att om man äfven, strängt taget, icke kan räkna de möten den indelta soldaten som rekryt genomgår till mer än 104 dygn, så undergår dock rekryten, omedelbart efter dessas slut ett regementsmöte på 20 dygn, hvilket, åtminstone den gången, väl icke bör betraktas som repetitionsmöte för bibehållande af det en gång inlärda, hvadan alltså rekrytbildningen i sjelfva verket omfattar 124 dygn. Då nu motionären ger sig utseende af att vilja lägga denna tid till grand för beväringsmanskapets fullständiga rekrytbildning, borde han följaktligen äfven ha föreslagit 124 dygn. Han har i stället endast föreslagit 84 dygn eller 23 af nämnde tid. Allt tal om en rekrytbildningstid af ungefär samma längd som den indelta soldatens är sålunda en tom fras. Han vill dessutom, såsom förut är nämndt, för vissa fall en nedsättning af rekrytbildningen till blott 70 dygn. Hvad åter angår hr Mankells påstående, att det blott är regementsmötena, som skulle befoga de indelta soldaterna att utgöra stamtrupp, så vitnar detta om ett högst märkligt förbiseende af stammens ändamål, ett förbiseende som blir rent af förundransvärdt, när man sammanställer det med många af hr Mankells föregående uttalanden, bland andra det, som vi nyligen anfört ur hans afhandling i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift för 1867. Det ligger remligen i klar dag, att det icke ensamt är den vidsträcktare öfningen och den deraf härflytande större vapenfärdigheten, som göra den indelta soldaten lämplig till stamsoldat. Det är tillika och långt mera hans, genom en under en följd af är tillämpad fast disciplin, bibragta vana vid ordning, sammanhållighet, lydnad och uppmärksamhet i tjensten, hans pligtkänsla, hans större härdighet och vana vid umbäsm I 8 åå nn hanen hg Ons e IQ RB 3 PR ee 2 mm AR An Aa HA me sR Mo gr CT nm mm 4 om -Ft CR ht AV Å DR Fr vt MR — HN Nr mr RR I LA NO Ar Ar NA. mv