Aftonbladet – 13 mars 1871, sida 3

K. M:t framlagda förslaget egde företräde framför alla de öfriga; att det dessutom vore det enda, som hade utsigt att vinna framgång, således äfven det enda, som ej ovilkorligen skulle föranleda uppskof med fattandet af ett afgörande beslut, samt slutligen att olika åsigter angående indelningsverket m. m. så mycket hellre kund och borde för närvarande afstå från alla tvistigheter, som de sedermera, under tryggare tider, hade tillfälle att göra sig gällande till den kraft och verkan de befannes ega. os Då ordföranden härpå framställde den frågan, huruvida mötet nu ville förena sig om att uttrycka sitt gillande af det kongl. förslaget med dess grunder: allmän värnepligt och indelningsverkets bibehållaade, blef äfven denna fråga med enhälligt ja besvarad, likasom äfven den följande: huruvida deltagarne i mötet vore villige att för sin del underkasta sig alla de uppoffringar, som för tillvägabringande af elt starkt, vår frihet och sjelfständighet betryggande, försvarsväsende erfordradee. . on Derefter upplästes ett förslag till opinions yttriog i ämnet, hvilket förslag enhälligt antogs, hvarjemte beslöts, att detta uttryck af mötets åsigter skulle dels införas i några af hufvudstadens tidningar och dels öfversändas till stadens och länets representanter vid riksdagen. Då undertecknandet af adressen hotade att upptaga alltför lång tid, beslöts vidare, att den skulle å mötets vägnar undertecknas af ordföranden och dem som utfärdat inbjudniogen, hvarefter ordföranden med ett varmt och gripande tal afslutade sammankomsten. . Vi ha fått oss tillsänd den af mötet antagna adressen och meddela den här, så lydande: Den tidpunkt nalkas, då fosterlandets vigtigaste fråga vid innevarande riksdag, frågan om nationalförsvarets ordnande, skall afgöras. Det har försports, att olika meningar härutinnan söndra representationen, och derföre har folket sjelf låtit höra sin röst, och många delar af landet hafva redan tydligt och kraftigt uttalat sin mening och sin vilja. Detta är ej blott berättigadt, det är fastmera en pligt: en pligt mot fäderneslandet, som derigenom kommer till klarare kännedom och större visshet om hvad det tänker och vill; — en pligt mot representationen, som sålunda tydligare är höra och icke kan annat än lyssna till nationens röst, då det gäller buruvida nationen vill vara eller icke vara. Ty ingen kan vara okunnig om att just detta är försvarsfrågans hufvudpunkt, och att svaret derpå ej kan, ej får uppskjutas. Har det någonsin varit en sanning, att endast den som vill och kan försvara sig, kan hoppas att få bibehålla sin sjelfständighet, så är det i våra dagar; har det någonsin visat sig, att våldet icke erkänner någon annan rätt eller lag än styrkans, så är det nu; har det annars visat sig, att ingen statsform är mäktig att afskaffa krigen, att dessa föras lika oförsonligt, lika grymt mellan republiker som mellan monarkier; att ej blott regenterna, utan lika mycket — stundom ännu mera — nationerna sjelfva gripas af herrsklystnadens, girighetens, blodtörstens lidelser; att civilisationen, långt ifrån att göra krigen sällsyntare och menskligare, i stället gjort dem tätare, blodigare, mera förhärjande, mera plötsligt inbrytande; att de besegrade icke i segrarens högsinthet, icke i andra nationers rättskänsla bafva något värn, utan måste till sista droppan tömma förödmjukelsens och lidandets bäare; — så är det dock i synnerhet våra dagar örbehållet att i alla dessa hänseenden hafva gifvit en erfarenhet, som ej kan jäfvas eller misstydas; och klarare än någonsin framstår det för alla, att hvar och en, gom ej är beredd på att möta och afvärja våld, måste bereda sig på att duka under för detsamma. Den som i ett sådant ögonblick tvekar att sätta sig i försvarstillstånd eller eng vill dröja dermed, ryggande tillbaka för utgifter, som i alla händelser ej kunna undvikas — han säljer sin frihet och blottställer sig för ddeläggelser, tusenfallt bittrare och större än de kostnader, som kunnat helt och hållet förebygga dem. Hvad skulle man väl såga om den seglare, som visste, att ett stormigt haf låge framför Honom, men ändock, af vårdslöshet eller snålhet, försummade att utrusta sig med hvad ban nödvändigt behöfde för att möta stormen, och sedan, efter lidet skeppsbrott, icke hade annan ursäkt att anföra, än att han hoppats, att stormen skulle ännu någon tid uteblifva? Man skulle säga, att den olycka, som träffat honow, endast varit ett rättvist straff; och med ännu större skäl skulle man fälla denna dom öfver ett folk, som af samma anledning träffats af samma öde; ty ett samhälle bör ega mer besinning än den enskilde, mera förutseende, större förmåga att beräkna följderna af en-ovis sparsamhet. Det är väl saunt, att man sällan vet att värdera ett godt, förrän man förlorat eller åtminstone är nära att förlora det; — icke en gång helsan, förrän sjukdomen kommi icke ens lifvet, förrän döden botar. Det må äfven vara förklarligt, att ett folk som, så länge det kan minnas tillbaka, varit i åtnjutande af en frihet, hvartill intet annat land i verlden kan uppvisa något motstycke, har svårare än andra att göra sig en föreställning om träldomens fasor och derföre mindre än andra fruktar ett ondt, som det aldrig erfarit. Men då en nations frihet är i fara, då gäller det dess lif, och i ett sådant ögonblick vore det ett vansinne, om man undandroge sig den jemförelsevis obetydliga utgiften för läkemedlen och sparade skatterna för att göra begrafningen så mycket fröjdfulare; då vore det ett brott, om någon eller några lemmar i samhällskroppen ville neka sin tjenst, i den tanken att faran närmast och svårast botade en annan. Må det derföre höras och förspörjas från Sveriges alla bygder, liksom det redan försports från många, att svenska folket vill försvara sin frihet såsom sitt lif! Med den stämma vi ega, vilja äfven vi högt förklara, att vi sätta vår frihet och vår sjelfständighet högre än alla uppoffringar, att vi med ; Nigaste bifall och tacksamhet skola helsa de åtgärder från riksdagens sida, som sätta oss i stånd latt värna vårt oberoende; att vi villigt låta meningsskiljaktigheter i öfrigt vika för ett skyndsamt uppnående af detta mål och att vi derföre Jutan tvekan förena oss alla om att uttrycka vår sympati för det kungliga förslaget till nationalI försvarets ordnande i hela dess omfattning. UppTtager man nu tiden med jemkningsoch ändringsT försök, så kan dylikt endast förbindra den stora I frågans afgörande; men hvarje uppskof dermed innebär en oberäknelig våda. Först då man reTdan eger ett dugligt försvar, kan man utan fara Itvista om smärre förändringar. Tilldess åtminstone må egennyttans och fåfängans röster tiga! Hvar och en vet, att intet annat förslag än det af K. Maj:t framlagda kan hafva utsigt att för närvarande vinna framgång. Må derföre kring denna fana församla sig alla fosterlandets vänner; må de betänka, att om något bättre kan utfinnas, så har ett folk, som bevarat sin frihet, tillräcklig tid och förmåga att sedan vidtaga alla de förbättringar, det kan önska; men att den, som förlorat sin frihet, måste nöja sig med det sämsta af allt, utan hopp att uppnå ett bätere. Deltagarne uti det i Strengnäs den 8 Mars 1871 församlade möte för öfverläggning om nationalförsvarets ordnande. i På mötets vägnar: Å Th. Annerstedt. d Th. Strömberg. A. L. Nordwall. : Carl Fr. Abenius. J. A. Drysen. d P. O. Frödin. E. Johansson. OC. O. Bcherberg. GC. 4. Kumlin.