För längesedan, det var nyss före deras giftermål, hade Clare Joliffe en gång fört samtalet på ir Olliveras död och i Bedes när. varo, halft på skört och halft på allvar ytt. rat till sin syster att hon (Louisa) hade varit orsaken dertill. Ciare menade endast att bepnes uppförande varit skulden till att han tog lifvet af sig — hvilket man då antog ätt han håde gjort. Louisa hade likväl troligen i vrede rökat i ett så upprördt tillstånd att Bede blef förskräckt och fråp denna stund tåide han aldrig att hon skulle höra talas dercm, såvida ban kunde förbindra det. sHvad menar du, William, ned: att tala om en qvinna? sporde mr Greatorex med säpkt röst. Jag bar svårt att förklara mig. onkel. Jag måste gå min egen väg tilldess tiden är inne för att tala, och jag känner rmig säker rå att denna tid nalkas allt mer och mer. Ena hemlig känsla säger mig att det förfiatnas mörker snart skall ljusna, men glöm för närvarande hvad jag sagt, jag borde ej bafva talat derom. En fantast nu som vanligt, sade Bede. Jag vet att du -Iltid sagt så, svarade presten i det han tog afsked. Äfven do öfriga aflägsnade sig och rer Greatorex var ensam qvår i rumniet, fördjopad i sina funderingar, då Roland Yorke kom in och utan krus kastade sig i en stol. Mr Greatorex, jeg är alldeles förbi Att springa omkring jerönt och vara utsatt för alla slags ledsamma misstag och lefva i en sådan ryslig dro, kan vara nog att göra af med en menniska, sir. Roland såg verkligen så ut. Han hade ganska stsrk helsa; nen detta kunde pröfva å hans krafter. Under desista sex dagarne bade han-knappt satt sig ned, om men undantager då han tillfälligtvis slagit sig ner på