Aftonbladet – 10 mars 1871, sida 2

Tidningsöfversigt. Sydsvenska Dagbladet i Malmö yttrar en lävgre artikel om försvarsfrågan bland annat följande: Hvad nu den delaf representationen beträffar, som motsatt sig regeringens förslag, så kunna vi ingalunda förundra oss öfver dess önskan att få indelningsverket upphäfdt. Den beskattning, detsamma innebär för landtmannen, är utan all fråga lika laglig och berättigad som hvarje annan utskyld till staten; men den har några af en pålagas värsta fel: den är ojemn, till sitt belopp oberäknelig och i många fall dyrare än behöfligt d. v. s. kostar den skattdragande mera än den inbringar staten. Särskildt är detta fallet hvad rusthållet beträffar, då det ena året kan blifva mångdubbelt dyrare än det andra, det ena rusthållet under samma period komma att vidkännas vida drygare kostnader än det andra och genom slarf eller illvilja häst och rustving lika ofta förstöras som utnötas. Att landtmannens mångåriga missnöje öfver dessa olägenheter skulle i en tid, då hela institutionens brukbarhet blifvit allvarsamt satt i fråga, gifva sig luft i em energisk fordran på denna skatts afiösning Var naturligt och berättigadt — lika berättigadt söm hvarje fordran på denna skatts efterskänkande är oberättigad. Och här möter oss den sorgligaste sidan af de många beklagliga, aenna riksdag företer. Den medborgare, som, då det gäller fosterlandets ära och frihet, söker betinga sig ett pris för att uppfylla sin pligt, gifva vi ett namn, som ej är alideles liktydigt med en ädel patriot. Namnet kan ej blifva vackrare, om denne eller desse medborgare äro landets egna förtroendemän, Velde för att representera ej en särskild klass utan hela nationen; om det pris, som sättes ifråga, uppgår till 50 å 100 millioner, och om detta belopp är bestämdt att utgå från landets samtiige invånare, för att derefter tilldelas några tusenden. Men vi vilja ej längre dröja vid detta handlingssätt, för hvilket de egna anhängarne näppeligen kunna ens för sig sjelfva anföra när got annat försvar än den lägliga konjunkturen; vi göra ej heller för detsamma ansvarige de många, som ej kunnat motstå lockelsen; ansvaret drabbar hufvudsakligast de partiledare, som, i atsigter, för hvilka de sjelfva häst kunna redogöra, framvisat för landtmännen den lockande utsigten att få det offer, de kallats att ät fostexlandet hembära, förvandladt till ett offer, sonr de af sitt fosterland skulle upptaga. Att planen är ledarnes visar sig bäst af den mycket omtalade, hitintills oförsökta anordning de vidtagit, att bakom det riksdagens utskott, åt hvilket försvarsfrågan blifvit öfverlemnad, för säkerhets skuld uppställa sig sjelfva som en rådande och ledande komite. Besynnerligt är, att de hör accepterat principen af stam och beväring och skickat rekryterna fram, sjelfva bildande den stödjande stamtruppen. Vi tro dock att det för samtliga deltagare varit den klokaste taktiken, om de hållit denna manöver helt och hållet inom klassen af hemliga strategiska opera .ionor; de hade då undgått det offentliga omdömet öfver de roler de åtagit sig, hvilket ej kunnat utfalla mer än på ett sätt, nemligen förklarande denna åtgärd hos ena parten lika inkonstitutionel och oblyg som den för dem andra parten är nedsättande. Då det pris, på hvilket partiet gjort anspråk, var så högt, hade vi åtminstone väntat att det nationalförsvar, det bärför skulle erbjuda, skulle blifva synnerligen kraftigt, och vi emotsi d före med intresse det förslag, det i fr nade uppställa. Efter dess genomläsande återstå ej mer nägra illusioner. Mer än tillräckligt ådagalägger detsamma huru hos dess upphofsman militärens insigter fått maka ät sig för partimannens konsiderationer, eller ock torde hr Mankell vara den ende, ej blott bland vårt lands u.an bland alla länders militärer, hvilken efter de senaste krigens erfarenhet ännu inbillar sij kunna bilda en krigsduglig arm med den öfning, han föreslår. Antager landtmannapartiet detta förslag som sitt, så skall det derigenom endast visa, huru föga allvar det har med vårt nationalförsvar och huru för detsamma allt kvummer derpå an att på ett behändigt sätt få qvitterad den intecknade fordran, staten i tvenne århundraden innehaft i dess egendomar. Men vi tro ännu ej att det skall gå derhän. När det slutliga afgörandet kommer, äro vi öfvertygade att förfädrens anda ej skall förneka sig hos vårt folk och att flertalet af den svenska allmogens målsmän skall vägra att inlåta sig på den föreslagna affären med fosterlandet, vägra att för sådan valuta kräfva sådant pris. Ur den situation, i hvilken riksdagen för närvarande befinner sig, synes oss endast en utväg öppen och önskvärd, nemligen att den antager regeringens förslag som en öfvergångeform, samtidigt som den hos Kongl. Maj:t utbeder sig för en kommande riksdag förslag till indelningsverkets billiga aflösning och nationalförsvarets uteslutande grundande på folkbeväpning. Svenska folkets representanter skulle då, utan att binda framtiden vid ett föråldradt system, hafva efterkommit nationens enhälliga fordran på ett sådant ofördröjligt ordnande af dess försvarsangelägenheter, att det ibland folken må känna sig såsom man för sig;? och vi skulle af denna riksdag erhålla ett slutintryck lika glädjande och för nationalkänslan stärkande som det skådespel den för närvarande företer är pinsamt, då man tycker sig varseblifva den ena hälften af representationen af nit för fosterlandet kämpande, halft mot sia vilja, för upprätthållande af en institution, hvilken ej längre är tidsenlig, den andra deremot egennyttigt spekulerande på den allmänna patriotismen, sökande göra sig profit af den fosterländska ifver, hvarmed landet omfattar sin lifsfråga och fordrande extra betalning för att medverka vid försvaret af eget hem och fosterland. Gefleposten innehåller följande ledande artikel rörande dagens stora frägo: Redan öfver halfannan månad hafva. rikets representanter varit samlade i hufvuåstaden. Få gånger hafva deras arbeten varit följda med den cnända nnnmärksamhet och den afbidande oro