misstänkte denna plats. Den spökade fö. I hans inbillning både dag och natt. En he afton hade han stätt på bron och betrakta vattnet jeom flöt fram derunder och vandrarne som gingo förbi honom der han stod Polisen visste nu hvem han var och bemötte honom höfligt, om de också skrattade åt honom bakom hans 1ygg. Framåt rusar ban, utan att låta hejda ig a mötande hinder. Huru många vandrare han törnat emot, huru många mångelskebord han klitvit örver under dessa dagar, lärer har knappt kunna påminna sig. Att ställa honom till räkenskap för den förargelse han åstadkom, var ej heller tänkbart, ty knappt hade den knuffade hunnit se sig om, eller den förskräckta äppelförsäljerskan fått tid att tänka på sina kringspridda varor förrän Roland var utom synhåll. En ung skoputssre, som hade sin plats i ett gathörn, kom till den öfvertygelsen att gentlemannen, som han såg irra utan rast och ro, måtte vara sjelfvå den vandrande juden. Se honom nu der han ilar utåt gatan, den unge mannen med den ståtliga figuren, ansigtet blekt af den oro som han ej ens försöker dölja, rocken uppslagen, armarne svängande af och an, huru han bar hufvudet högre än andra, kastar sina spanande blickar åt floden liksom för att finna den unpTing han söker. Ett karaktersdrag hos oland var hans aldrig svikande hopp. För hvarje gång han på nytt besökte Waterloo Bridge eller Scotland Yard, Hamish Channing eller mr Greatorex, med ett ord öfverallt. der han möjligtvis skulie få veta något nytt, var hoppet lika spänstigt inom honom som det vax den minnesvärda dag, då han ankrade i Port Natal och första gången såg de förtjasande stränder der han då trodde sig skola finna ett annat paradis. Liksom