Rolands ende åhörare var en storväxt, rödblommig polisman, som stod med rygger emot eiden och läste på ett tidningsblad. Den rätta utgångspunkten fattas oss, förstår ni, mr Yorke, svarade mannen, som bar namnet Spiteheock och under Rolands förnyade besök kommit så att säga på förtrolig fot med honom. Det fattas skicklighet, borde pi säga Spitchcock. Jag vet nog hurudan vår polis är och har haft erfarenhet af huru de kunna begå misstag. Jag skulle nästan kunna säga att det var för en af edra drumliga kamraters oskicklighet som jag måste ge-mig a till Afrika. Hur kom det sig till, sir? Det ämnar jag ej tala om för er, men ibland önskar jag nästan att jag hade stannat qvar derborta så gerna som jag går här medan min bäste vän blir mördad och nedstörtad vid Waterloo Bridge — ty så har det väl ändå gått till. Så mycket vet jag, att om det händt i Port Natal så bade han blifvit tillrättafannen — död eller lefvande. Ja, det måtte verkligen vara ett hyggligt ställe efter er beskrifning, sir., anmärkte Spitchceock spefallt och vände om sin tidning. Bättre än här för närvarande åtminstone, inföll Roland. Jag hörde aldrig medan jag var i Port Natal att en gentleman blef öfverfallen och mördad då han Helt fredligt vandrade på gatan före klockan nio på aftonen. Ni har ej hört det nu heller, mr Yorke. Var inte dum Spitchcock. Hvad skulle annars kunnat blifva at honom? Jag vill väl ej påstå att han blef mördad på öppen gata, men han kan ju hafva blifvit narrad in i någon afsides gränd och sedan ha de döfvat honom med kloroform under näsan eller lagt en tjärduk öfver hans mun. Hvem