På en tom packlår, som råkade stå i eg hörn af polisvaktkontoret, satt Roland York trött och nedslagen. Sex dagar hade förgått under fåfängt sökande, och detta var der sjunde; för hvarje dag blef Rolands sionesstämning allt värre och värre. Polismänner voro utledsna vid hans frågor, samma förhållande var det nied bodegarne vid the Strand, Roland hade nemligen fått i sit hofvad att Arthor möjligtvis ämnat köps något, och det fanns knappt någon säljba artikel som han ej inbillade sig kunna hs varit nödvändig för honom. Roland rusad derföre ut och in i butikerna, oupphörlig frågande efter en gentleman, en ung vackel karl, lång som han sjelf, som kanske vari inne och köpt någonting? Somliga trodde han var tokig, andra att han hade några oärliga afsigter på penninglådan, nästan öf. veralit blef han afvisad med hotelser. Dej var ej tänkbart att Roland i sin upprörde sinnesstämning skulle kunna uttrycka sig lugnat och begripligt, men då Hamish sedar infann sig och, eburu lika orolig som Roland likväl höfligt och sansadt framställde någro frågor, blef han visserligen aktningsfullt bemött, men några upplysningar kunde likväl ej vinnas, Roland kastade nu skulden på polisen. Jeg har aldrig hört något sådant! utropade han, der han satt uppspetad på packlåren och torkade svetten ur ansigtet eftet sin långa vandring, ty han hade ströfvat omkring än till Scotland Yard, än till skeppsdockorna och så ut och in i alla butiker vic Fleet-street och derormkripg. Sex dagar sedan han försvann och ännu ej en skymt aj någon upplysning om hvart han tagit vägen Hvad skall polisen tjena till, då den ej duger till nägot? Han talade i missnöjd, nästan häftig ton