Aftonbladet – 9 mars 1871, sida 3

Om försvarsfrågan och egennyttan. Man hör ofta påstås att hvad som mest hindrar ett tidsenligt ordnande af vårt försvarsväsen skulle vara — egennytta hos Andra kammarens majoritet och hos den aktningsvärda samhällsklass denna majoritet ken ,anses. representera. . År månne denna beskyllning befogad? Omöjligt! Med egennytta menas ja vär man låter sina handlipgar mer än tillbörligt bestämmas af det egna intresset. Men omöjligen kan det ligga i jordegarnes intresse att motsätta sig ett dugligt försvar af fosterjorden. os Den praktiska nytians män hafva ej sinne för poetiska och högstämda talesätt, och det är intet ondt deri, men nyttans män mäste inse, såvida nemligen de äro praktiska, att de sjelfva måste vidkännas ojemförligt större och tyngre uppoffringar, om Sverige skulle förlora sin sjelfständighet, än äfven det dyraste försvarsväsende medför. Det är väl sannt att regeringens förslag, om det antages, skulle medföra en ökad sfgift af 75 öre årligen, i medeltal för hvarje person; men att en fiendtlig ockupation skulle medföra oberäkneliga kostnader, ja i grund ruinera landet och isynnerhet dess jordbrukare, derom finns väl intet tvifvel. Oafsedt de oerbörda lidanden en nation är underkastad medan eröfrirgskriget ännu pågår och innan allt motständ är qväfdt och nedbratet, lidanden för hvilka språket saknar ord och tanken fattniogsförmåga, oafsedt de nedbrända städerna och byarne, de ödelagda fälter, de röfvade boskapsbjordarne, de mördade männen och de skändade qvinnorna; oafsedt allt detta må man äfven beeinna de tvångsskatter, som enligt krigets nya rätt, hvilken visserligen ej är någon rätt alls, påläggas de redan eröfrade länderna. Så t. ex. hafva Prenssarno helt nyligen pålagt invånarne i det örhärjade Elsaes, ehura de ämna behålla landet och väl derföre borde visa det någon skonsamhet, en extra krigeskatt af 25 francs för hvarje person, hvilket för Sveriges 4 millioner invånare skulle motsvara en extra beskattning at 100 millioner francs eller mer än 70 millioner rår. : Ett dugligt försvar skalle, såvida nemligen tillräcklig stamtrupp finnes, öka beväringens exercis med ett par månader, hvilket otvifvelaktigt skulle kosta rätt många dagsverken; roen komme Sverige under tyskt välde, så blefve beväringsexercisen, hvarifrån då ej heller någon finge friköpa sig, utsträckt till tre år, och, om ryssarne blefvs här rådande ill fem, kanske sju år; och således skulle i dessa fall landtbruket förlora ctt ojemförligt större autal dagsverken. Och man må ejsmickra gig med den tron att landets nya herrer ej skulle uttaga blodsskatten. Prevssarne hafva utan skonsmål till Frankrike uttagit de danskar, som kommit under deras välde, och ryssarne, som i dessa dagar införa allmän värneplipt i Finland, hafva gifvit en krafug tillrättavisniog åt de tidningar, som påstätt st fioska trupper ej skulle få användas niom Finlands gränser. Nämnda två stora militärmakter gå, efter all antedviog, tillmötes förfärliga krig såväl mot sina grannar som mot hvarandra. Bevara vi ej vår sjelfständighet, så nog blir det rätt tungt en gång för den svenske landtmannen att, sedan han nödgats sända sina drärgar och söner att i en främmande strid förgås på fjerran slagfält, med allt hvad han eger bidraga att gälda krigskostnaderna. Men, säger man, uppoffringarne torde blifva lika stora om vi, trots alla bemödanden att försvara vårt land, blifva öfvervunna och eröfrade. Ja, cm, men man har då åtminstone gjort sin pligt, och dessutom blir ett tolk, som i förtröstsn på Guds bjelp verkligen vill försvara sin sjelfständighet och i tid ordnar sitt försvar, ej så lätt eröfradt. Om det än enligt erfarenhetens vitnesbörd är en oemotståndlig frestelse för eröfrande stater att underläpgga sig sina värnlösa grannar, så blir förhållandet olika om de eröfringslystne inse att detta nöje skulle kosta mer än det vore värdt. Låt vårt land förblifvs, såsom pu, jemförelsevis värnlöst, så nog kan enhvar, som läst historien med någon eitertanke, bålla tio mot ett att det förr eller senare -blirett rof för och sannolikt deladt af vära