Aftonbladet – 7 mars 1871, sida 1

STOCKHOLM den 7 Mars. Alarmister. Under förhandliogarne sistl. lördag i Andra kammaren rörande extra anslagen under fjerde hufvudtiteln hörde man en eiler annan talare förklara, att man icke borde fästa sig vid det språk, som alarmisternan föra, utan betrakta den politiska situationen med lugn och sans, i hvilket fall man lätt skulle finna, att icke den riogaste anledning är att antaga, det någon fara under den närI maste tiden kunde komma att bota oss. Konklusionen var naturligtvis den, att något uppskof med beviljande af? de azslag, som regeringen ansett nödiga för anskaffande af vagen och materiel, mycket väl kunde ega rum, utan att man derigenom äfsventyrade det ringaste. Det är ingen nyhet att på vissa båll allting, som innebär en starkare lifsyttring af nationalkänslan, och allt, som går ut på att väcka denna känsla till starkare lif, förefaller såsom någonting obehagligt och vådligt. Men hura man i den svenska pressens nästan envhälliga uttalanden derom, att nägontivg ofördröjligen måste göras, för att ordna vårt försvarsväsen, kunnat finna någonting som kan kalles att slå larm, är nästan ofattligt. Det är möjligt, att man med dyika talesätt kan inbilla en och annsn, com icke närmare tsgit reda på förhållandet, att allmänna meniogens organer i detta hönseende gjort sig skyldiga till stora öfverdrifter och mycken våldsamhet i uttryck; men hvar och en, som med vågon uppmärksamhet följt den offentliga diskussionen, vet, att så icke är förhållandet, och att de talare, som helst skulle se att intet eller nästan intet gjordes för försvarsväsendets ordnande, endast kunnat afse dem, som inom pressen med någon värma och oförtrutenhet påsekat: att förhållandena inom vår verldsdel äro sådana, att alla mindre stater äro hotade till sin existens, utsn att med visshet eller ens med någon större ssnnolikhet kunna påräkna skydd från de mäktigares sida; att ingen statsmannavizdom räcker till att ställa ett horoskop för den närmare tiden och föratse, hvilka förvecklingar, som kunna uppstå genom och utur den rubbning sf den solitiska jemnvigten, som uppkommit genom reussens ohejdade framfart; att vi för närvarande så godt som sakna allt ordnadt försvar; att åratal af arbeten och ansträngningar behöfvas, för att kunna genomföra och i någorlunda follgodt skick bringa en verklig försvarsorganisation, hura beskaffad den än må vara; och att det sälunda, efter att man under ett tiotal af år ventilerat denna sak och b tat den nr alla möjliga synsunkter, äv tid att ofördröjligen börja göra någonting. Kan detta kallrs att slarmera, då måste vi bekänna, att vi hära till alarmisterna, och vi tillägga att vi icke ärna upphöra att påminna om och närmare utveckla dessa alarmerande sanningar, förrän försvarsfrågan erhåller en lösning. Vi hoppas också, att det kraftiga pationalmedvetsnde, som i denna sak no på så mångfaldigt sätt ger sig luft, icke skall slå sig till ro eiler domna bort, så att frågan opåtaldt kan få undanskjutas eller totalt bortfaskas. Vi ba med stort intressa hört kapten Mankell tillsännagifva för andra kammerer, att dan politiska ställnivgen i Europa är sådan, .tt man för de närarste åren ksn ha att säräkna fred. Det torde emellertid vara föriåtligt, om vi och många med oss, red ll sktoing för hr Mankells politiska skarpsinnighet och förmåga af förutseende, icke våga så fullt och fast förlita oss på hans tillkännagifvande i detta fall, att vi derpå väga bygga nägontiog i afseende på den större eller mindre nödvändigheten att utan dröjsmål börja ordna vårt försvar. Det har händt statsmän, som borde kunna mäta sig med den nyss nda riksdsgsmanoen uti politisk insigt och kännedom om stäl vingar och förhållanden, att taga be miste vid uppställande af horockop för d särmasie tiden, En fransk minister förklaade i lagstiftande kåren i slutet af Juni eller början af Juli sistlidot år, att Eurcpas fred aldrig verit så betrycgad som då och at det ringaste mola funnes vid den pol horisonten, så att de tillämnade rednktio nerna inom ermåa utan all fara och ol het kunde ega rum. 14 dagar derefter var krig förklaradt, och efter tvenne månader var Frankrikes vapenwakt så godt som krossad. Med anledning af den varning, som lemnades af 1866 års krig mellan Preussen och Österrike, höjde sig åtskilliga röster i Frankrike, hvilxa påpekade de faror, som hotade från Tyskland och manade till genogripande reformer i försvarsväsendet och införandet af allmän folkbeväpning. Mn det var fåfängt; men tyckte, att det var bra stäldt, så som det var; och någon fara vore för öfrigt icke förhanden; man hade god tid att fondera på den saken. Trochu, som skarpaet och klarast visade, hurn litet Frankrike kunde lita