Aftonbladet – 6 mars 1871, sida 3

krig, så kunna vi ej finna annat, än att detta påstående blott är en facon de parler, ett sätt att göra sig vigtig och vis — eller måhända för några ett nytt medel att ställa till trassel och oreda och sålunda försvåra den motarbetade frågans afgörande — eftersom yrkandet egentligen återfinnes hos tidniogar, hvilka alltjemt visat sig särdeles öfvertygade om, att Sverige hvarken nu eller på länge eller måhända ens någonsin har att frukta något angrepp, och således antydt, stt de finna det varma intresset för försvarets ordnande temiigen obefogadt. Vi för vår del äro nemligen lifligt öfvertygade om, att de tillfällen hädanefter torde blifva ganska sällsynta, då svenska folket kan behöfva rukta, att konungen skall missbruka sin rättighet att förklara krig. Ett krig mot folkets opinion och utan denna opinion — såvidt möjligt är — genom riksdagen inhemtas, är numera, synes det oss, rent af en omöjlighet, och vi lära väl dessutom, menskligt att döma, i högst få fall kunna komma att gå anfallsvis tillväga och detta ej gerna utan allians med en eller flera stormakter. Viäro öfvertygade om, att den tid, då krig förklarades af personliga bevekelsegrunder eller blott krigslust hos den maktegande, numera är för alltid förbi, åtminstone för vårt land, och vise intet skäl att rörande denna fråga ändra det bestående, då derigenom ingen nytta, utan särskildt i fråga om närvarande förhållanden blott ett onödigt och obefogadt misstroende skulle yttras mot en person, som i så många afseenden ådagalagt sin ömhet om fosterlandets väl och säkerligen aldrig — hvad än smädelsen kan antyda — skall sätta sina personliga böjelser öfver hvad folk och land isynnerhet rörande en så allvarlig såk som ett krig kuuna fordra. Vi tro också, att den allmänna opinionen rörande denna fråga är temligen decideradt mot hvarje förändring. Att den tillika ännu är långt ifrån att vara så bestämd för den fordrade utsträckningen af allmänna rösträtten, tillåta vi oss att betvifia, ehuru vi nog anse att förr eller senare så kan blifva förhållandet. En snar och lycklig lösning af försvarsfrågan torde, med få undantag, af alla svenskar önskas, och utan allt tvifvel äser äfven hela den opartiska delen af nationen landtmännens obetänkta handlingssätt med ett synnerligen djupt ogillande. Emellertid torde man ej ännu böra misströsta om att frågan redan vid denna riksdag kan få en tillfredsställande lösning. Vi hafva hört försäkras — om med eller utan grund våga vi ej afgöra — att partiet rönt något intryck at de talrika bevis på illande, som deras anstalter mött från hela den tade pressen. Patriotism saknas helt säkert icke äfven inom denna del af vårt folk, och vi vilja hoppas, att på sistone besinningen och eftertanken, understödda af de allvarliga maningsropen från andra samhällsklasser, skola inom denna krets segra örtver de egoistiska drifterna. Ett dylikt maningsrop finna vi vackrare och ädlare uttryckt, än vi till och med annars funnit något sådant. uti en artikel af gåneral Hazelius i Svensk Litteraturtidskrift ?om vårt försvar?, ett yttrande, med hvilket vi, dä omnämnda uppsats troligen för de flesta af våra läsare ej varit tillgänglig, tillåta oss afsluta närvarande betraktelser: Utan värnepligtens utsträckning och beväringsöfningarnes, förlängning äro vi försvarslöse. Att vägra bifall till den förra och anslag till den senare, med mindre indelningsverket upphäfves, är det samma som att hota, att man, så länge indelningsverket finnes, ej ämnar försvara sig. Men denna hotelse måtte gälla lika mycket rustoch rote-hållare som landets alla andra innebyggare? Eller skulle en eröfring gå öfver alla andra, men skona dem? Tro de sig äfven då kunna komma med 1600-talets knektekontrakter till en segrande fiende och fordra frihet från all utskrifning och alla dervid hängande besvär för sig, barn och tjenare?? Vilja rustoch rotehållare med barn och tjenare, i :den nya beväringslagen, hvilken vi alla andra underkasta oss, stå såsom en privilegierad klass, undantagen från värnepligt vid sidan af lytte, sjuke eller svage, under rubriken: obotfärdige förhindrade? Må hvarje strid utkämpas på sitt område. Må indelningsverkets upphäfvande, hvilket är en stor statsekonomisk och politisk fråga, men der ej blott åsigter, utan mängahanda intressen mötas, och hvilket ju i alla fall fordrar en lång tid för att sedan det blifvit beslutet, xunna fullbordas, må detta i sin tid komma under öfverläggning. Men må ej en så fosterlänsk fråga, så liggande la allas hjertan som rikets försvar, få sitta emellan, lämd af rustningar från roten !? TRES ESELRRSPTT ETT DR og a