Aftonbladet – 4 mars 1871, sida 1

men var i hemlighet en rumlare. Hans lön var tvåhundra om året samt fritt vivre hos sin onkel. Hans utgifter öfverstego inkormsterna med nägra hundra öfver de två, följaktligen måste han råka i förlägenhet. Hör ni på, mr Bede Greatorex? oVisserligen.n En af de unge männen som arbetade på kontoret hette George Winter. En väluppfostrad, redlig och pålitlig karl som man visade mycket förtroende. Han och unge Tague voro förtroliga vänner. Huruvida Winter hade någon skuld i hvad som iaträffade, kan jäg ej afgöra, men då Samuel Teague för att rädda sig ur klämman, förfalskade en at firmans vexlar och fick den iolöst på kontoret så blef Winter invecklad i saken. Har sade naturligtvis att hän var oskyldig, men som hän var den hvilken utbetalat penningarne så blef han ansedd som den mest brottslige. Då bedrägeriet blef upptäckt rymde unga Teague. För att undvika efterräkningar och försvara ritt anseende gick Wiuter samma dag, en lördagseftermiddag, direkte hem till gubben Teague och yppade brorsonens alla förseelser. Det dödade den gamle mannen. N Dödade honom! upprepade Bede då berättaren höll upp. . Ja, sir, det blef hans död. Han hadeintill denna stund ansett sin brorson vara ett fullkomligt helgon, och att plötsligt finna honom vara en fallen engel blef en sådan stöt för den gamles bjerta, att han träffades af en slagattack och dog samma qväll. Påföljande dag, söndagen, var den upga Winter försvunnen. Det troddes allmänt att han begifvit sig till Liverpool i Samuel Teagnaes spår, för att sedan komma undan till Amerika. Man sökte efter dem begge; båda ansägosj lika brottsliga. Det var dock endast