Aftonbladet – 3 mars 1871, sida 1

Emedan ni, om jag får vara så dristig att säga det, sir, ser ut som en skugga. Jag har arbetat mycket sedan jag kom hem. Mrs Greatorex och jag hafva tillbragt två månader med resor på kontinenten och färdats från det ena stället till det andra för att bese dess märkvärdigheter, samt hvad man vanligtvis kallar roa sig — hvilket är nästan tröttsammare än träget arbete,, sade Bede i något högdragen ton, som om han nedlät sig att göra en förklaring, ehuru han tyckte att polismannen ej hade någon rättighet till personliga anmärkningar. Hvad affären angår, mr Butterby, så skulle jag, i händelse ni ej har något af särdeles vigt att meddela, helst önska slippa höra det. Låt saken falla. Jag skulle ej göra min pligt hvarken emot er eller emot mig sjelf, om jag lät den fälls, svarade Butterby. Om något yttermera skulle komma i dagen kunde jag bli ställd till ansvar för försumlighet. Haf då den godbeten och skynda med hvad ni har att meddela mig, sade Bede något otåligt och såg på sitt ur. r Butterby lät sig ej bekomma. Om hans klienter behagade brådska, så var det ej sagdt att han ämnade göra det. Emellertid drog han nu den slutsatsen att Bede af ett eller annat skäl fruktade hvad han ämnade säga och derföre sökt undvika att få höra det. Då den der vexeln förlorades i somras, gjorde ni mig den äran, mr Bede Greatorex, att förtro mig er hemliga åsigt i saken, nemligen att någon af edra skrifvare varit den som presenterat vexeln till inlösen i banken, om ej för sin egen räkning, åtminstone som ombud för någon annan. Ni önskade attja; obemärkt skulle observera dem. Emedan ni ej på längre tid hört något ifrån mig, trodde ni måhända att jag försummat ert uppdrag. z CForts.)