Lv BB IKULUL BUK IUTURU UULISSVIVE UVVILLDBER IUTR öfningar i fredstid, skulle ha stödet af en liten stam,eller ock uppställt det alternativet, att man mäste underkasta sig de störreuppoffrin; ar, som bli erforderliga, för att en blott på den allmänna värnepligten baserad här må kunna ega tillräcklig öfning, fasthet och disciplin för att kunna uppträda såsom fältarmå. Det finnes emellertid några, som, görande frågan om nationalförsvaret till en politisk partifråga, tro sig böra ur demokratisk synpunkt motsätta sig icke blott hvarje organisation, som grundar sig på indelningsverkets bibehållande, utan äfven hvarje försvarsplan, som afser någonting annat än ett sådant sy. stem, der allt ställes på den mest lögliga fot och der hela den väpnade styrkan skulle bestå af ett slags landsstorm, utan nåon genomgången grundligare öfning, utan förmåga af taktisk sammanhållning och hastig mobilisering, ja utan den materiel och de fortifikatoriska förarbeten, som äro nödvändiga, om i behofvets stund någonting skall kuona uträttas af insigten, mannamodet och fosterlandskärleken. Det är från det hållet man får höra talas om de indelta trupperna såsom aen stående här, och på dem lämpas all den fördömelse, som på senaste tiden med all rätt blifvit uttalad öfver yrkesarmberna; då det verkliga förhållandet dock är att dessa trupper icke äro någonting annat än en liten milis, som helt och hållet lefver folkets lif och med folket står i det allrainnerligasto sammanhang, som icke har något af de lyten, som vidlåda längre eller kortare tid garnisonerande yrkeseller värnepligteoldater, men hvilken deremot under en lävgre tjenstetid tillegnar sig det allvar, den känsla af pligt ochiden disciplin, som utgöra de mest ovärderliga ezenskaperna för krigare. Da förbise, att indelningsverket, om man bibehåller det, kan, utan att staten ytterligare betungas, lemna, icke någon armå, ty dertill är dess numerär efter nutida förhållanden alltför ringa, men dels en krigsskola för hela nationen, dels nödtorttiga ramar, inom hvilka hela den stora mängden af värnepligtige kusna innefattas och derigenom, ehuru mindre mili äriskt invanda och disciplinerade, bilda en här, som erhåller nödig fasthet. Det är ifrån det hållet man ock får höra åtskilligt tal derom, att det icke är lönt att öra det ringaste för försvaret, så länge icke den ena eller andra politiska eller söcialareformen blifvit genomförd. Ena och annan älskar till och med att föra på tungan det talet, att det är så uselt stäldt i vårt land, att der just icke finns någonting synnerligt, som är värdt att med lif och blod försvara. Ett sådant tal är ej blott i ytterlig grad lättsinnigt; det innebär i sjelfva verket en sådan hädelse och otacksamhet mot försynen, att om det, i stället för att vara fraser, hvarmed några få personer vilja göra sig vigtiga och intressanta, vore allmänt, det i sanning kunde påkalla en nemesis, som läte oss på skarpt allvar få smaka på, hvad förtryck och rättslöshet, hvad godtycklig utsugning och politisk ofrihet vilja säga, Det liberala sträfvandet hari alla tider och alla länder lidit nästan lika mvcket men af sina parasiter och karrikatyrer som af sina principielia motståndare. De konservativa ha visserligen också en och annan öfverste Sibtborp och andra dylika originaler att uppvisa, men sådana konservatismensenfants perdus bli alltmera sällsynta. Deremot är det så oändligt inbjadande för politiska dilettanter att kunna bli liberalare än alla andra blottgenom att slå sig omkiing med allmänna talesätt och öfverträffa alla andra i de banala frasernas styrka och uttryckens öfverdrift. De som verkligen gentemot de hinder och svårigheter, som ligga i de bestående törhålländena, arbeta för det faktiska framåtskridandet, måste för hvarje särskild reform, som skall genomdrifvas, mer eller mindre skarpt kritisera det bestående och åskädligt skildra dess olägenheter; men de finna sig sedermera ej sällan på ett särdeles obshagligt och för framåtskridandets sak menligt sätt tagna på ordet af frasmakarne, som föga fråga efter det faktiska och hvad som är utförba:t och som sakna en måttstock för ett allmänt bedömånde, men som endast ja reminiscenserna af specielle kritiker och klagomål från de verkliga progressisternas sida konstruera en pessimistisk jargon om huru uselt, huru eländigt, huro under all kritik allting är. Stundom framträder denna pessimistiska jargon såsom afsigtligt lycksökeri. Någon gång hvilar den deremot på den puraste naivit6 och kan då vara så oskyldig och välmenande till sitt väsen, att man icke deröfver kan harmas. Vi vilja anföra ett exempel af senare slaget. I Göteborg har sedan detta års början utkommit en liten ny daglig tidning, som kallar sig Nordiska Dagbladet. Af dessiungdomligt blomstrande stil skrifna anmälan var det icke lätt att sluta något om dess blifvande anda och syften, men det förspordes af upgifter från andra håll, att bladet skulle ha en på en gång skandinavisk och republikansk tendens, d. v. s. arbeta för en skandinavisk federativ republik. Man bar emellertid i bladet funnit myeket ringa spår af någon redaktion, Om man undantsager några på danska införda uppsatser om norden som fristat., har Nord. Dagbladet hittills endast varit ett notisaftryckande annonsblad. Nu, när största delen af svenska pressens organer tagit till orda, för att uttala sitt intresse för försvarsfrågan, har också denne unge och bålde kämpe vaki: nat ur sin slummer och ansett det vara tid att en gång taga till ordet. Han uttaladel sig för en eller annan vecka sedan oväntadt nog emot sträfvandet att vid denna riksdag få försvarsväsendet ordnadt och qvintessencen i uttalandet var följande kuriösa tirad: Nej, vi måste isynnerhet alltid väpna oss mot våra inre fiender, och den lag, som tillåter: konungarne att förklara krig, är tusende gånger farligare för vår säkerhet och vårt Iogn än alla preussare och ryssar i verlden, än bristen på vapen för manskap, bristen på fästoingar, pansarfartyg och undervattensminor. Om meningen var att med en dylik paradox ådraga sig någon uppmärksamhet, så lyckades det, ty sjelfva Ostgöta Correspondenten ansåg det lämpligt att tapa till ordet för att genmäla och tillrättavisa den unga kollegsn, som deröfver synbarligen fann sig mycket smickrad. Måhända är det i samma sytte, som Nord. Dagbladet nu producerat en hel artikel, specielt riktad emot Aftonbladet och dess nitälskan för försvarsfrågan. Ehuru vi gerna