Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 2

peliationen, att få kommunernas rätt att åtaga ig beskattning för deltagande i sådana föreag, Som t. ex. jernvägsanläggningar, såsom tt det vådiigaste ingrepp i Kommunernas nyvunna sjelistyrelse, så sökte deremot hr Hierta ådsgalägga, dels att interpellstionsrätten fyllde en lucka i våra konstitutionella ormer då den möjliggjorde eh överläggning om de grundsatser, som föjas vid tillämpvingen af en lag, utan att man behöfde nämna hägot visst mål eller ifrågasätta något till väföljd ledande beslut, hvilket nödvändigt näste ske om ett sådant ämne bragtes å bane rån konstitationsutskottet såsom en anmärkningsanlednivg, dels ock att den rätt till skatters påläggande för outdgängliga statsbehof, hvilken mäste vara åt vissa korporationer Uppdragen, i sjelfva verket vore att betrakta såsom ett nödtvunget ingrepp i eganderätten, hvarlöre också ditbörande stadganden aldrig borde få tolkas extensivt. Hr Hierta ansåg följaktligen, att åt uttrycket kommunens pegna behof borde gifvas så liten utsträckning som möjligt. Tal. ansåg för sin del, att visserligen byggnad och underhåll af vägar i allmänhet kunde betraktas såsom en kommunens gemensamma angelägenhet, men att detta icke kunde sägas vara fallet med jernvägar, hvilka blott med en ända beröra kommunen, och hvilka för öfrigt vore att betrakta såsom industrielia företar. Ir Carlen fästade uppmärksamheten derpä, att kommunallsgarne i sjelfva verket gjorde en skilnad melian den lilla och den stora kommunens befogenhet i förevarande hänseende då den med afseende ä dea förra inskränkte stogerheten till gemensamma hushållsangeägenheter, men deremot i afscende å landstirgen utan något sådant inskränkande tillägg talade om gemensamma angelägenheter och vidare särskildt nämnde kommunikationsväsendet. Tal. ansåg det vara vådligt att gifva majoriteten rätt att förtrycka minoriteten. Dock ansåg hr Carlen ingen annan lösning möjlig än att regeringen egde fria händer att i hvarje fall tillse om en förekommande fråga vore att betrakta såsom en kommunens gemersamma hushållsangelägenhet. Hr JIhrenborg utvecklade vidiyftigt de bekymmer han hyste med anledning al det förbällande som nu eger rum, då en röstmajoritet inom ena kommun kan beskatta minoriteten för företag och anläggningar, hvilka icke endast eller ens hufvudgakligea hafva kommunens gemensamma bästa till syfte, utan kunna i stället afse enskildt intresse. Det hade varit för att i detta fail åstadkomma en begränsning som han framställt först sin motion och sedermera, då dezna undertrycktes, den nu förevarande interpellationen. Hrr Asker och Sjöverg. uttalade med mycken skärpa sina betänkligheter deremot att gevom interpellationer regeringens beslut bragtes under kammarens öfverläggniog. Den förstnämnde talaren ville icke bestämdt påstå att interpellationen varit stridande mot 90 R. F., som säger att regeringsoch domaremskternas beslut ej ma göras till föremål för riksdagens öfverläggningar och pröfning i annan ordning än grundlagen bokstafligen föreskrifver, men ben avsåg den dock vara ett kringgående af densamria, och han erinrade med anledning häraf om ordspråket, att det blott är det första steget som kostar. Slatligen anse vi oss böra nämna, såsom något det der innefattade en vink, som icke torde böra förbigå oanmärkt, att grefve Sparre uttalade den åsigt, att om vådor och missbrok af kommunernas beslutanderätt kunde uppstå i den afinterpellanten antydda riktning, så vore det genom förändringar af stadgandena oti rösträtten, som de borde förebyggas. Båda kamrarre ha i dag beviljat decharge för bankofullreäktiges förvaltning. Beslutet föregicks i Första kammaren af en vidlyftig debatt rörande underlåtenheten att vidtaga några åtgärder, genom hvilka det nya guldmyntet Osrolizer blifvit allmännare spridda i rörelsen. Det ansågs att en mindre skilnad i utoch invexlingspriset skulle härtill hafva bidragit. Frågan om bankovinstens användande har i dag jomväl förevarit i kamrarne, som dervid, såsom vanligt, stannat i olika beslut, evär den Första med 78 röster mot 7 bifallit bankoutskottets på den förseglade sedeln fattade beslut att hela 1870 års vinst må under 1872 för statens allmänna behof användas, hvaremot Andra kammaren utan votering beslutiti enlighet med den af kammarens samtliga utskottsledamöter afgifoa reservation, att 25 procent at vinsten skall ät banken reserveras. Det blir således äfven i år gemensam votering i denna fråga.