Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 1

PE. TUE EISSISRTI NN, BITEVV SMS I LE? , niskovän önska, att detta ord nu blefve en verklig och varaktig sanning!... Den stora menniskoslagtern bar för ögonblicket upphört; fredspreliminärerna äro redan undertecknade och det är all möjlig utsigt för handen att sjelfva fredstraktaten kommer tili stånd. Förmodligen skall denna traktat efter vanligheten innehålla den förklaringen, att hädanefter evig fred och vänskap skola råda emellan de kontraherande parterna. Men finnes det någon, som i detta ögonblick tror på en dylik försäkran? Vi tro att, huru glad ran än må vara att blodsarbetet och förödelsens styggelse upphört, skall dock sjelfva fredsfördraget, till följd af sin beskaffenhet, ipom hela det icketyska Europa betraktas med mycket blandade känsior. Det är nemesis divina, säger väl en och snpan helt kalit om Frankrikes oerhörda lidanden under det gräsliga krig vår tid bevitnat. En acnan ogillar det tyska våldet på det högsta, men ursäkter detsamma med Tysklands enhet och vunna öfvermakt såsom för civilisationen och menskligheten välgörande följder af detta våld. Den högste -tyresmannen kan ej ha låtit så mycket blod gjutas förgäfves, säger en tredje helt salveisefulit; bäst alltså att under arbete och tålamod invänta hvad som komma skall. Frid öfver de döde — heter det vidare — och må de lefvande ur grafvarne hemta försoningens, icke hatets sinne. Äfven vi tro på en högste styresman, en gudomlig försyn, som leder menniskornas öden och det på sådant sätt, att försynen icke blir hvarken slump eller missräkning i sin styrelse, icke heller mekanism i sina eviga beslut. Äfven i vår tanke kan resignationer blifva en dygd, men såsom berättigande af våld och list, såsom försvar för omenskliga handlingar, såsom ursäkt för vår egen tröghet och likgiltighet blir den ett brott. Gifvet är, att ingenting kan ske emot Gads vilja i den meningen, att Gud skulle vara vanmäktig i sitt motstånd eller atticke äfven brottet skulle finna honom beredd och af honom tagas om hand; men likasom vi måste tro, att der barndomen eller nöden svälter eiler fryser, den gudomliga tillåtelsen till sådant elände icke afråder, utan tvärtom påkallar mensklig hjelp och omtanke, så måste vi ock anse den göra sig ett underligt begrepp om Guds verldsstyrelsa, hvilken, der ett mord begåtts, obetingadt skyller på nemesis divina, lät.r den mördade ligga ogild och prisar mördaren såsom ett redskap iförsynens hand, i stället för att befordra honom till straff eller söka sätta sig och andra i skydd för hans ondska och blodtörst. Den enskilde har rätt till sjelfförsvar, samhället har rätt och förbindelse både till sjelfförsvar och att straffa förbrytaren, och menskligheten har rätt att känna sig förnärmad af det, som är omenskligt. Hatet blott för batets skull är ovärdigt, men en försonlighet, som förlikar sig med det onda blott för att slippa att mot det värna sig, är väl icke heller värdig. Detta hvad skyllandet på försynen eller hvad en orklös resignation och en hjertlös dom öfver olyckan angår. Taga vi sedan i betraktande några af de skäl, som anföras för den åsigten, att vi från Preassens eller Tysklands sida ingenting skola ha att frukta, åtminstone icke för den närmaste framtiden, sumt att vi således skola kunna till en lägligare tid uppskjuta hvarje omsorg om eller ordnandet af värt försvarsväsende, så hörer man antagas t, ex., att den preussiska eröfringens väg måste gå öfver Jutland och de danska öarae eller geaom de ryska östersjöprovinserna, innan turen kan komma till oss. Men för att icke tala om den fara, som kan hota från annat bå!l, och för att blott tänka på Preussen, så lär det väl, i händelse af spekulation på vårt fädernesland, icke låta föreskriiva sig hvarken tid eller väg. Den orining, i hvilken ett infäste i Sverige kan blifva aptitligt eller behöfligt för Preossen, kominer att bero af blitvande politiska kombinationer, dem man änav har svårt att ens gissa sig till. Den tid är också förbi, då det för vår. granne söder om Östersjön kunde anses svårt nog öfver den bäcken att hoppas. Preussen har visat, till hvilken fruktansvärd omfattning och falikomlighet det kunnat uppdrifva sin landtarm6. Det skall snart ha en lika öfveriägsen flotta. Den obevekliga preussiska militärdespotismen skall derjomte nu ha omätliga pekuniära tillgångar att disponera öfver. På Preussens utmattning efter detta krig torde man nemligen icke böra bygga någon särdeles lång fredsförhoppning. De ekonomiska refvorna skola botss efter hand och snart nog. äfven hvad folket angår. Hvad åter angår regeringen, så vets vi pu, att rn vetat taga väl betaldt. Af krigsoch jernvägsmateriel o. 8. v. i oerhörd mängd och till oberäkneligt värde har han redan förut satt sig i besittning och om hundratals millioner har han också redan i förskott försäkrat sig. De milliarder, som i och för freden vu skola utpressas, äro säkerligen icke — åtminstone i någon nämnvärd mån — ämnade till utdelning eller återbäring bland folket, men lända de till uppskof eller lindring med afseende på bidragen till kri:svägendet, så sopa de ju äfven på det sättet folket till godo. Hvad förlusten af menniskolif angår, så har den visserligen äfven, och icke minst å tyska sidan, varit förförande, Hrr Bismarck och Moltke torde dock visligen ha vetat sä ställa, att de icke-preussiska tyska härarne företrädesvis fått kläda skott, allt efter deras storlek och vigt för ett tyskt förbund utom eller jemte Preussen, således den baierska mest. Preussen har i alla hänseenden försäkrat sig om ett argjordt öfvertag, en mera obestridd makt att efcer hand nedsmöälta de öfriga konuogåoch furstekronorna ikejsarkronan och att snart äfven till namnet utplåna .de öfriga tyska nationaliteterna, samt att emellertid för siva planer och efter sitt godtycke bestämma öfver deras armåer. Att de enskildes sorg och saknad efter makar, fäder, bröder o. 8 v. skulle på påot sätt gå dem till sioces, som skörda vinten af dessa dyrbara offer, det förbjuder oss deras hjertlösa politik att antaga. De skulle åt sina lystnader offra dessa menniskohekatomber än en gång. Afven de enskildes sorg skall ju också, enligt naturens ordning, hafva en öfvergång. De fallne skola i alla fall utige RR OMR Rn ARR