DANMARK. Af Krygers och Ahlmanns verksamhet i i Berlin under de senare åren såsom NordHSlesvigs representanter meddelar Hejmdai följande öfversigt: I den strid Kryger och Ahlmann fortsatt på den preussiska landtdagen sedan år 1867 a de ständigt hållit fast vid en och samma grundtanke och endast sökt att omvexla i sättet att föra den. Grundtanken var, att de, sedan Pragfreden tillerkänt de pordslesvigska distrikterna en särskild, fri sjelfbestämningsrätt, icke stodo på samma grundval som de öfriga medlemmarne af preussiska landtdagen. De hade endast mottagit val till landtdagen för att der bringa sina landsmäns traktatsenkga rättigheter på tal, för att skydda dem mot angrepp, men icke att deltaga iden preussiska statens lagstiftning, ty de hörde icke under den preussiska staten elier dess lagar, hvadan de hvarken hade moralisk eller juridisk rätt att aflägga ed på författningen. För att göra denna grundtanke gällande kunde de icke hvar gång förfara på samma sätt, utan måste för hvarje session uttänka en ny vändning för att hindra landtdagen att afbryta saken och för hvar gång kasta ett nytt ljus öfver NordSlesvigs sak och dess förhållande till den preussiska statsrätten. Sedan de år 1867 fordrat, att man endast skulle affordra dem författningseden under uttryckligt förbehåll af Nordslesvigs traktatsenliga rätt, och sedan till följd deraf deras mandat blifvit dem fråntaget, lade de följande året landtdagen på hjertar, att den icke kunde betrakta tillståndet i Nordslesvig såsom definitivt och att derföre ingenting kunde stadgas om edens afläggande, förrän den utlofvade fria omröstningen gjort tillståndet fast och klart. Landtdagen vågade icke bestämdt motsäga detta och förklarade endast, att de båda landtdagsmännens säte och stämma skulle hållas dem öppna så länge tilldess de aflade eden. Detta var en verklig seger, ty deputeradekammaren förklarade derigenom, att den icke ansåg sig berättigad att behandla edsvägrandet såsom en uppstudsighet, hvilken borde straffas med ögonblickligt fråntagande af mandatet. I sessionen är 1869 kommo dö båda folkrepresentanternsa fram med det yrkandet, att landtdagen icke kunde fatta beslut i denna sak utan att veta hvilken ställning regeringen intog till Pragfredens 5:te artikel, och de fordrade att regeringen skulle tillspörjas derom, innan det ålades dem att aflägga eden. Landtdagen kände udden i detta