Aftonbladet – 25 februari 1871, sida 2

skada än ban ämnat. Um vi ej stundliger hörbart påminnas om den Aliseende, sö has det likväl blifvit oss sagdt, att hvad vi gjor och tänkt och felat skall en gång komma i Jjuset. Gerald tycktes liksom mången annar i verldens buller hafva förgätit detta och lefde i sjelfbelåten okunnighet derom. Det var endast för ett sådant sinne som Hamish Channings, med dess ömtåliga förfinade känslighet, som artikeln kunde blifva så förkrossande i all dess emälek. Lyckligtvis är en sådan karakter sällsynt, Gerald Yorke kunde ej hafva gjort sig begrepp om sådana känslor. Han skulle, omdet gällt honom, ha farit ut i förbannelser öfver den fege usling, som på ett sådant sätt riktat sina hugg och högt bland sina vänner bedyrat att han ämnade piska upp eller skjuta ibjäl författaren. På sådant sätt skulle anfallet för bonom mistat dess udd och aldrig berört någon ömtålig sträng i hans innersta. Det var, helt olika med Hamish, han kunde vilja dö hellre än att meddela sig med någon annan ötver detta angrepp och skulle han likväl tvingas: dertill, så skulle säkert dervid blygselns rodnad färgas hans panna. an satt der nu med svidande hjerta, hans ena hand var tryckt emot bröstet, gom om han kändt en plåga. Aldrig, tänkte han, skulle han hemta sig från detta slag, hvars na och orättvisa så djupt träffat honom. m hans bok ej var fullkomlig — och när fanns väl någon sådan, ej ens med det beröm, som kritiken slösat på Geralds arbete — så Hade den åtminstone blifvit skrifven i rent uppsåt att begagna de gåfvor, Gud honom förlänat. Hura hade den kunnat framkalla en sådan dom. Hamish grubblade förgäfves ifver svaret på demna fråga. Hvarföre skulle han blifva en skottafla för allmänt förakt? Det fanns ingen hjelp, ingen möjlighet till