Aftonbladet – 24 februari 1871, sida 3

AVA SUP SALU VAD BYVVALDV KAUSAR UNB I Mexico hafva de små städerna Ahuacatlen, Ixtlan och Jaba jemte flera plantager blifvit förstörda genom ett utbrott af Ceboruccovulkanen. Domstolsväsende. Enligt ett för den italienska senaten framlagdt förslag af justitieministern skall konungariket hafva en enda kassationsdomstol, tom efter fyra års förlopp skall upprättas i Rom och träda ikarsationsdomstolarnes i Neapel, Turin, Palermo och Florens ställe. Den skulle också komma att gälla såsom tredje instans för provinserna Venetien, An ccna, Bologna och Rom jemte de senast annekterade områdena af Kyrkostaten. — Från Amerika. Ur ett bref från Isidor X till Göteborgs-Posten, låna vi följande: Att Cimistina Nilssons färd genom Amerika är ett glänsande triumftåg, har redan ofta nog blifvit upprepadt. Hon lemnade Chicago för ett par dagar sedan (brefvet är dateradt den 7 Januari), för att lyckliggöra S:t Louis. Nyårsaftonen tillbringade Kon hos dr Acharius, i hvars anspråkslösa hon sjelf utbedt sig att få vara en gäst den qvällen; med barnslig fröjd deltog hon der i dansen kring granen och i andra gamla svenska jullekar. Under den förtroliga ringdansen sjöng hon med de andrä: Höga berg och djupa dalar — Här är vännen, som mig behagar. Hej, hopp, min lilla bjertesnopp, Vi ska dansa te sola rinner opp. Hej, hopp, min sköna! Nu ha vi dansat i de gröna. MIl Nilsson träffade ett goåt val, när hon bjöd sig hem till den familjen. På nyårsdagen öfvervar hon gudstjensten i härvarande svenska episkopalkyrka, som i första rummet har Jenn inds frikostighet att tacka för sin tillvaro, och hvars gamle aktningsvärde herde, pastor Bredberg, åt hvilken dagens kollekt var anslagen, denna gång fann en hundradollarssedel i håfven. Vid besinnandet af att hr B:s församling ej bar råd att gifva sin pastor mer än det allta nödvändigaste, mårte man antaga, att det rika bidraget bär lemnades på rätta platsen. Under loppet af sistförflutne år har hit anländt en mängd unga bandelsbetjenter, kontorister och studenter. Jag är nästan säker på, att nästan alla bittert ångra färden öfver oceanen. För ett par dagar sedan besöktes jag af en bland dem. Han utbad sig råd af mig och svar på frågan, huruvida det vore skäl att resa till Minnesota, för att der söka plats i handel, eller något dylikt. Eburu icke utan fruktan för att synas allt för litet deltagande, måste jag uppriktigt tillråda honom: Tag det som först erbjudes. Försök eder såsom dräng hos en farmare eller såsom arbetskarl vid en jernväg,. — Ack, utropade han, jag har redan pröfvat på båda delarne. Men vid jernvägen roade sig mina irländska kamrater ständigt med att kasta grus på mina glasögon; och hos farmaren fick jag icke längre stanna, sedan man funnit mig lika oduglig att mjölka korna som att hugga ved.— Han lemnade Upsala akademi för ej så länge sedan, den mannen. Det är sådana, som emigrantagenterna och runnarne ofta begagna sig af, då de behöfva ett försvar af e partisk infördt i Amerikas eller Sveriges tidn Den hederligaste kan bringas att sälja sig för en smörgås, när hungersnöden grinar emot honom! Vetenskaplig upptäckt. Petersburgska blad omnämna att professorn vid bergsinstitutet i Rytsland, P. Jeremejeff, gjort en int:essant upptäckt. Sysselsatt med mikroskopisk undersökning af kristaller, vargseblef ban inuti Xantophilit-stycken, från Schischimska bergen nära Slatoust i Ural, en stor mängd kristaller af hexakis-tetraödrisk form, med utböjda sidoytor och en mycket stark glans. Vid närmare undersökning af dessa kristallers egenskaper och deras kemiska sammansättning, bevisade de sig vara diamanter. Denna upptåckt, som i anseende till kristallernas mikroskopiska storlek knappt har direkt betydelse för industrien, är för vetenskapen högst vigtig, då härigenom för första gången otvifvelaktigt ådagalägges tillvaron af diamanter i urstenarter. Föröfrigt bekräftar hr Jeremejeffs upptäckt, att i sydliga delen af mellersta Ural diamanter borde förefinnas. — Från Petersburg. För någon tid sedan berättade tidningarne, att vid en kejserlig björnjagt hofjägmästaren Skariatin ljutit döden af ett skott från sin egen bössa, som aflossats genom att han snafvat mot en trädgren. Senare omständigbeter, bland annst obduktionen, gåfvo dock vid handen, att det skott, för hvilket br Skariatin stupade, icke kunnat falla från hans eget gevär. En undersöknvingskommission, gom på kejsarens förordnande blifvit tillsatt, fick äfven 12 dagar senare emottaga den bekännelse af öfverhofjägmästaren grefve Fersen, att hr Skariatin träffais af en kula från grefvens gevärj hvilket af våda blifvit afrkjutet. Grefven synes först ha velat nedtysta saken genom att förmå en jägare att påtaga sig det olyckliga skottet. Med anledving af hvad sålunda blifvit uppdagadt, har kejsaren på kommissionens berättelse tecknat nedanstående resolution: . Då ur sakförbållandet framgår att jägmästaren Skaristips död förorsakats genom ett oafsigtligt aflossande af grefve Fersens gevär, och då jag finner honom (grefve Fersen) skyldig att försent ha bekänt gerningen, bestraffar jag bonom, med hänsyn till hans mer än 50-åriga tjenst, med afsked från densamma. Härmed skall saken vara afslutad — Vanans makt. I ett bref från Chicago til G.P. berättar Isidor K. följande: Min närmaste me är en svensk skräddare vid namn Olin, en allmänt aktad och gärdeles förståndig man, som för ett par dagar sedan på ett träffande sätt för mig framställde jernlikheten såsom orsak till ett Jands hastiga framåtgående i alla riktningar. Jag skulle önska, att hvar och en sf Sveriges arbetareföreningar hade en man med hr Olins erfarenhet till ordförande. Såsom ett bevis på hura stark vanans makt är, faller det mig in att berätta en anekdot, som jag hört af hr Olin gjeif, rörande hans gamle fader, som för en tid sedan öfverreete hit, sedan hans hustru aflidit. Gubben, som kom direkt bit från ett torp i Skåne, har, haft mer än svårt att här finna sig i de nya förhållandena. Han går ännu alltjemt klädd i sin gamla svenska drägt och väcker de äldres undran samt de yngres munterhet, när han om söndagarne promenerar till kyrkan med den stora, med messinesspärnen försedda och af näsduken prydligt omvirade svenska psalmboken i handen. Länge bar ban sitt öde med tälamod, men en gång svek honom detta Joch han begaf sig till en granne för att klaga sin nöd. — Ackn, utbrast han storgråtande, sack, at