ders vördnadsbjudande hvita hufvud sågj;t pappersmössan på en arbetare som med ham-jr maren gjorde nästan lika mycket buller somif den energiske presidenten brukade göra med sin ringklocka. I Omkring kl. 2 började de deputerade, medj1l en för en fransk församling ovanlig punkt-!g lighet, etrömma in i salen, men det stora! flertslet af ansigtena voro mig fullkomligt : främmande. Då och då sågs en välkänd s gestalt, och det törvänade mig att se huru i liten en entusiasm eller ens uppseende de väckte i fransk politiskj iöreamling. Voila: Monsieur Thiers! var den endå enmärkniog:! jag kunde höra då Frankrikes nye diktator, som i förhållande till de pröfvande och ansvarsfulla rmödor han genomgått såg ovanligt ). frisk och rask ut, långsamt gick fram mel-: lan de båda bänkraderna, utbytande helsninl: gar och småleenden med sina vänner och då l och då helsad med en djup bugning af demi som särskilt ville göra honom sin uppvaktving. Jag säg mig om efter oxdiktatorn Gambetta, men kunde ingenstädes upptäcks honom. Jag tror ej han var tillstädes. Förs! trodde jag att sjukdom hindrat honom ett infinna sig, men en af hans vänner och beandrare, som nyligen haft ett samtal med honom, försäkrade mig, att han åter var vid förträtflig moralisk, såväl som fysisk helsa och lika öfvertygad som någonsin om Frankrikes blifvande seger, om det blott ville fortsätta kampen — ett förfärligt oma; men jag hemtade någon tröst från den hyllnin som af församlingen egnades Thiers och sökte erinra mig på hur många ställen han blifvit vald. Jules Favre, Garnier-Pages, Emanue! Arago, Pelletan, Jules Simon, Esquiros och en mängd andra ryktbarheter anlände straxt derefter, men med utantag af Favre tilldrog sig ingen så stor uppmärksamhet som Thiers. Jules Favre ser affallen och tärd ut. Biott en gång uppstod en starkare rörelse i saien; det var när en gestalt i en mycket pittoresk drägt med långsamma steg och ståtlig häll. ning gick gången uppför. På allas läppar svälvade det en gång så magiskt verkande n mnet Garibaldi. Jag menar pittoresk, i jemförelse med de prosaiska svarta bonjoureraa och skorstenshattarne af hvilka hav var omgifvem. Garibsldi bar en grå filthatt, med hög, sockertoppsformig kulle, som han, eget nog, behöll på hufvudet under hela debatten, medan alia de andra deputeradenz sutto med blottade hufvuden, en vid blå poncho, som, tillbakastad öfv-r ena skuldran, visade den historiskt ryktbara röda skjortan, och omkring halsen en stor röd silkesduk. I denna oparlamentariska kostym, med sitt långa gråa hår och silfversprävgda skägg, sitt på en gång allvarliga och blida ansigte samt sina klara och trofasta ögon, var han säkerligen den märkligaste, liksom den mest pittoreska företeelsen i hela salen. Sedan det första sorlet som väckts af hans inträde lagt sig, tillårog han sig ej någon synnerlig uppmärksamhet, och jag såg kuappt ens någon deputerad tala med honom, förrän Esquiros gick fram och, varmt skakande hans hand, tog plats vid hans sida, sor han behöll un. der hela debatten. Ni skall utan tvifvel genom telegrafen erhålla en noggrannare berättelse om debatten eller rättare sagdt hvad de få talarne yttrade, ty det var ingen debatt, än jag kar gifva. Den företedde i sjelfva verket endast en händelse af vigt. Garibaldi begärde ordet; men ehuru, som jag tror, de depute rade och utom allt tvitvel åhörarpubliken på läktarne, ifrigt önskade att få höra hoOD, tog presidenten (ålderspresidenten Beroist GAzy legitimist) ingen notis om hans begäran, och ajournerade kammaren sedan ett par talare yttrat sig. Den storm som nu utbröt var förfärlig, så våldsam som någon jag bevitnat i lagstiftande kåren, och det vill säga mycket, men skiljande sig från dessa så tillvida att det nästan uteslutande var pnbliken på gallerierna som deltog deri. Ropen Vive Garibaldi! Lyssoen till Garibaldi! Garibaldi bör bli hörd, blefvo döfvande. BSiutligen började en entusiastisk garibaldian på andra raden — jag berättar detta faktum med fara att bii ansedd tör en romanförfattare af alla som äro förtrogna med vårt underhus — bålla ett tal till buset i allmänhet och de deputerade isynverhet, hv:lka han dugtigt lexade upp, yrkande i republikevs, tacksamhetens, fåhatens och den allmänna rösträttens namn att Garibaldi skulle bli hörd. Ingen försöate att hindra bonom, BSlutligen satte dock pratdenten på sig sin hatt, erinrade församlingen att hon blifvit ajournerad och befallde att talaren skulle arresteras. Denne hade emellertid försvunnit, och lugnet i salen var nu fullkomligt återstäldt., Om den ovation som vid utgåendet från teatern egnades Garibaldi, berättade vi i gårdegsbladet. Denna hylining, hvarmed folkets sunda instinkt godtgjorde den förnäma och kallsinpiga hållviogen bos en till stor del klerikal församling, var endast ett rättvist erkännande af hvad den garml2 frihetshjelten gjort för Frankrike. Den vackraste vapenobragden under hela kriget är onekligen hans och hans tsppra söners verk. Detta visar Berlingske Tidendes bekante militärförfattare i sin senaste krigsrevy. Han skrifver: Bland de franske härförarne i detta krig är det en, som icke förlorat något slag, men tvärtom vunnit icke obetydliga fördelar öfver fienden och hindrat denne att utsträcka sina operationer till sydöstra Frankrike. Denne general är Geribaldi. Då han visade sig i Frankrike, funnos utan tvifvel många som logo åt detta steg af den åldrige, giktbrutne mannen, hvilken i sina sista krigiska företag varit ingenting mindre än lycklig. Man toj för gifvet att preussarne, som på så kort ti tillintetgjort de kejserliga härarne, mycket snart skulle få bugt med Garibaldi och hvad han kunde sätta mot dem. Men äfven häruti likasom i så mycket annat under detta krig missräknade man sig. Garibaldis uppträdande i Frankrike är en af de få Hjas