acksamt tryckte den erbjudna handen. Äfven om ban varit mindre godtrogen skulle han förr misstävkt hyem som helst att vilja misstänna hans bok, än Gerald Yorke. Ensam i sitt rum, vid lampans sken, upp: vecklade han med klsppande bjerta, med spänd förväntan detta blad. Det var et sådant ögonblick som aldrig förgätes. Har läste — och blicken vändes bort med ett slags fasa. Aldrig, äfven i denna tid för bittert klander, hado ett bittrare än detta blifvit nedskrifvet. Om Harvish ej varit så follkorcligt omisstänksam, om han ej sjelt varit så ärligt rättänkande, så skulie han kanske känt igen Gerslds djerfva skrifsätt, men en sådan tenke kunde aldrig falla honom in. Efter en stund, då han hemtat sig något trån den första stöten — man skulle dock kunna kalla den en dödsstöt — Ilortsatte han läsningen af artikeln, Svettdropparne perlade på hans panna, bans ansigte glödde af blygselns rodnad. Med deona skenbart uppriktiga, strängt fördömande kritik för siva ögon, tycktes det hopom nästan som hans arbete verkligen mäste vara dåligt. Artikeln var skickligt skrifven, den angrep honom från alia puakter. Gerald Yorke hade gjort sig mera möda att skrifva denna, än ban förut eynat åt något arbete. Han hade användt tunmar och dagar till dess sammansättving, ändrat och åter ändrat uttrycken och resultatet blef efter önskan, det hela var ett bitande hån. Författarecs lärdom — som utgjorde sjelfva hufvatpunkten för Geralds hemliga afond — s smak och skrifsö allt avgrevs och des T . djupt dor i gala. I utst le froser beskreis ho yttsrliga värdelöshet och allmänheten erhöll en vänlig varning att icke befavia sig med