Aftonbladet – 22 februari 1871, sida 3

BRENNER Folkuppfostran och folkbeväpning. II. Militära hufvudfordringar på en god härordning. Härordningen hos ett folk, som vill bevara sin frihet och sgjelfständighet samt utveckla sin odling, bör utan tvifveli möjligaste måtto tillfredsställa såväl militära som medborgerliga fordringar på dess beskaffenbet. De hufvudsakliga militära ändamål, man dervid bör eftersträfva, synas vara följande: 1. Organisationen bör vara så fast och beslämd somt tillika så lätthandterlig, alt hären, när helst fara påkommer, är fullkomligt i ordning och beredd att möta faran. Allt hvad som under freden kan förberedas, bör alltså ordnas på forhand. När kriget inträffar, återstår ändå alltid fulli upp att ordna och bestämma. Vigten häraf är påtsglig. Nutidens fullkomnade befordringsmedel göra det fullständiga iakttagandet af denna grundsats till en bjudande nödvändighet. Då kriget esomotast utbryter oväntadt och främmande härar inom få veckor kuvna öfversvämma ett lands område, så är den härordvping förfelad, som icke så ordnat försvaret, att hären inom få dagar kan samlas till hämmande af fiendens framfart. Och äfven om ett lands utsträckning och naturförbållanden kunna skydda landet från att i sin helhet falla i fiendehand, är det alltid en betänklig ofullständighet i försvarssystemet, i fall försvarets ordnande måste medtaga så mycken tid, att fienden utan motstånd kan hinna bemäktiga sg större ller mindre delar af landots omrade, I nämnda afseende synes en stående yrkeshär böra ega ovilkorligt företräde framför en folkbeväpningshär. Om den senare grundsatsen skall kanna ega företräde framför den förra, måste derföre i alla fall en del af befolkningen städse vara folit militäriskt ordnad och utrustad, så att den utgör en verklig här, icke blott elementer till daningen af en här. 2. Hären bör bestå af fullt öfvadt, krigsdugligt manskap, i lämplig fördelning mellan olika vapenslag, under ledning af skickligt, med manskapet bekant och i sin ställnings pligter erfaret, sakkunnigt befäl. Om underlägsenhet i något enda af dessa afseenden förefinnes hos endera af tvenne stridande, bör denne i striden duka under, så framt ej motståndaren kan i någon mån ersätta denna underlägsenhet genom större truppmassor eller fullkomiligare materiel. Vi svenskar äro ett föga talrikt folk. För oss är det derföre orimligt att tänka oss segern vunnen endast genom massornas öfverlägsenhet. Ej beller äro vi ännu ett rikt folk och kunna derföre ej helter sätta vårt hopp till öfverlägsenhet i krigsmaterielens beskaffenhet. För oss måste det alltså vara dubbelt angeläget att åtminstone söka så ordna vårt försvarsväsende, att hvarje särskild trupp kan vera mer än vuxen hvarje till antal och msteriel jemnstark motståndare. Det är dessutom en ovilkorlig pligt emot de fäderneslandets söner, det sänder i strid för sitt värnande, att deres krigiska bildning är så fullständig, deras ledning så god, att de, sävidt detstår i mensklig makt, sparas för nesan och lidandet af nederlag i strid emot en dem ej öfverlägsen fiende. Men utom den egentfiga krigsbildningen är jemväl härens manligt fosterländska anda ett moment af öfvervägande betydelse i fråga om dess stridsduglighet. Jemväl från rent militärisk synpunkt bör således härordvingen så inrättas, att den verksamt kan främja utvecklingen af en sådan fosterI ländsk anda hos alla härens och folkets medlemmar. Liksom en stående yrkeshär syntes i organisationens fasthet kunna öfverträffa en folkbeväpningsbär tyckes den med änou mera skäl ega företräde framför denna i kiigisk yrkesduglighet. I sjelfva verket är det tydjigen dessa företräden, som gifvit anledning till upprättendet och bibebållandet af stående, värfvade eller konskriberade yrkesarmeer. Men den krigiska bildning soldaten måsta ega kan bibringas hocow på en vida kortare til än hans tjenstetid i dessa fall vanligen omfattar; och den bibehålles sedermers, såsom hvarje annan er gäng till fullo iolärd färdighet under hela lifvet, utan att kusna alltjemnt ytterligare uppdrifvas. Icke I sällan aftsger denssmma till och med vid I högre ålder. Under sådana förhållanden är I det tydligen möjligt, att en folkbeväpningsI här, hvars olika beståndsdelar ständigt förI nyas, likväl, om öfningstiden ej är för kort Ikan blifva yrkeshären jemngod eller öfverI lägsen i krigisk duglighet, helst den förra e lär i samma grad som den senare utsatt fö) låtskilliga demoraliserande inflytelser. Härlll kommer ytterligare, stt man för at lmästa fortfarande underbålla en yrkesbäl I med nödvändighet mäste inskränka dess storlek låvgt under den styrka, som den stridbara befolkningen kan lemna. Härens storlek. är likväl naturligtvis en mycket vigtig