Aftonbladet – 22 februari 1871, sida 2

familj,, svarade Anvnabel. Gamla Dalla kan följa mig. Gå för all del om ni så önpskar,, sade han. Hvarföre skulle ni anse det nödvändigt att begära lot? Gör er hemmastadd hos es miss Channing, och var så lycklig som ni kan. Annabel tackade honom och han lemnade henne, föga anande huru omöjligt det var för henne att känna sig lycklig, så utsatt som hon var för hans hustrus nycker. Utkommen på gatan stannade han ett ögonblick utanför porten och gick sedan öfver åt andra sidan samt stod der i skuggan, mekaniskt lyssnande till den fattiga qvinnans sång som ännu hördes på något afstånd, i det han lrömmande och tankfull blickade upp till le upplysta fönstren, derifran ljudet af munra röster då och då nådde honom. Jag borde inte hafva tagit henne till iustru,, hviskade samvetets röst djupt i hans nonersta. Gudomlig och mensklig lag borde rafva varnat mig derföre. Jag var slagen ned blindhet — nej, inte det heller — men lårekap. Det var orätt, det var syndigt: ch himlen. straffar mig rättvist. Felet var nitt, jag skulle — jag borde hafva sfligsat mig från henne efter denna olyckliga afon. Hvem skulle inte hafva gjort så i mitt tälle? men jag är skulden till vår förening, ate hon, och de bekymmer hon åsamkar nig måste jag tåligt fördraga. Det var jag om sökte henne, Hon skulle aldrig vågat öka mig efter denna afton och den uppäckt jag följande dag gjorde i Jobns rum.! Je olyckor som kunne biifva följden af vårt iftermål är således jag ansvarig för, meo ag är nära uttröttad af denna inre strid: re år, ja mera, sedan jag begick dennai. alna handling att binda mig vid henne för: och för mig har dennalifvet! i lust och nöd