Aftonbladet – 22 februari 1871, sida 2

annars icke kan uppträda och afhandla sådana saker med den säkerhet, som statens bästa kräfver,. 1 presteståndet var detisynnerhet professor Carlson (sedermera statsrådet) som utförligt bekämpade, förslaget och bland annat betonade, att en svagare stat måste taga tystlåtenheten-till bundsförvandt. Anledningen, hvarföre opinionen -hos de politiskt tänkande i vårt land är så bestämd emot hvarje steg i den antydda riktningen, är att söka i vår historia. Vi ega nemligen en dyrköpt erfarenhet derom, huru det gestaltar sig, när det är riksdagspartierna som skola handhafva den yttre politiken. De hundra år, som förflutit, sedan det lyckades göra ett slut på den s. k. frihetstidens oetterrättligketstillständ och rädda landet från branten af den undergång, dit det derigenom blifvit bragt, ha icke försvagat intrycket af det politiska eländet under den tid, då vår regering icke egde pågon auktoritet hos främmande makter, då det var de främmande ministrarne i Stockholm, som hufvadsakligen skötte Sveriges angelägenheter och till och med hade ordres att med sina framställningar hellre vända sig till det hessiska, än till det svenska kansliet. Det är ju möjligt att det kan finnas någon, som tycker att det var en gyllene tid, då krigsoch förbundspolitikens handläggning af riksdagen satte i omlopp mycket penningar från utlandet, då de främmande sändebudea voro lika angelägna att utdela som en hop riksdagsmän att mottaga penningar, stundom från tvenne motsatta håll på en gång, hvarigenom åtskilliga vackra fortyner bildades; det är ju tänkbart, att det kan finnas en eller annan svensk, som gätter så högt värde på det redbara och klingande i myatväg, men så ringa på de ideela valutor sora kallas nationens ära och sjelfständighet, att han utan vämjelse och en känsla af nationel blygsel kan läsa t.ex. berättelserna derom, huru franske ambassadörens extra riksdagsutgifter för en enda svensk riksdag uppgingo till 1,386,586 livres, och huru de öfriga sändebudens utgifter stodo i pro. portion, dertill i det man från skilda håll genom storartade mutor sökte skaffa sig anhängare. Men för hvarje svensk med hjerta i bröstet är detta minne lika pinsamt som lärorikt. Eoj ädel nation, som varit utsatt för en dylik förnedring, skyr ovilkorligen allt, som i ringaste mån tyckes tendera åt samma håll. Mången jubelfest har varit mindre befogad och betydelsefull, än den man nästa år kan fira till ninne deraf, att vårt land för ett århundrade sedan blef befriadt från en sa kernas ordning, som våra fiender genom traktater sinsemeilan förbundit sig att upprätthälla, att det blef räddadt från förnedring och sönderstyckning, frälst från att dela Polens e. Sä skildt förtjenar erinras, att just denna samma fribetstid företer tvenne de onödigaste och vanhederligaste krig, som vår historia har att uppvisa, det ena föranledt ef ett segrande riksdagspartis vilje, det andra företaget af det genom ett riksdagsparti tillsatta rådet, emot konungens vilja och uttryckliga protest och med åsidosättande af föreskriften om ständernas samtycke. Vi nämnde nyss Polen. Dess olycksöde är i sanning lärorikt med afseende på följderna deraf, att ett lands utrikespolitik handhafves af riksdagspartierna. Det var ungefär samtidigt med det förutnämnda politiska förnedringstillståndet i vårt land som upplösningsarbetet af främmande ilivilliga makter bedrefs i Polen på ungefär likartadt sätt, men med större slotlig framgång. Det ver genom de vid den polska s k. pacifikationsriksdagen 1736 bedrifna och lyckade intrigerna som den tanken rotfästade sig hos främmande makter, att de kunde efter behag blanda sigide polska angelägenheterna. Från den stunden var Polens regering ett föremål för ringaktming och en lekboll för de ryska, österrikiska och preussiska kabinetterns. Till följd af inre partisplittring och deraf härflytande omöjlighet att omfatta någon bestämd politik, förhöll sig Polen neutralt under sjvårakriget och begick derigenom ett politiskt tel, som aldrig kunde repareras; den svaghet och rådvillhet, som Polen då ådagalade, blefvo anledningen till dess fall. Dess nentralitet blef från ingen sida respekterad; det fick lida af alla krigets vedervärdigheter, utan att skörda några af dess fördelar. Partistridigheterna närdes och underhöllos flitigt af Ryssland, som var den varmaste vän af hvad som kallades den polska frihetenn, d. v. s det politiska förbistringsoch upplösningstillståndet; intill dess rätta stunden ansågs kommen att med ryska bejonetter fullborda hvad som blifvit förberedt genom ryska penningar och ryskå intriger. Vestigia terrent. Vi tro icke att något förslag, som går ut på att i mer eller minpre män återföra förbållanden, uv hvilka vi lyckats befria oss, sksll ha någon den ringa. ste utsigt till framgång. Garantierna mot en innationel politik ligga i tryckfriheten, i den allt mera utbildade all männa avdan och folkrepresentationens skattebevillningsoch granskningsrätt. Bästa vägen att vinna full trygghet mot all slags egenmäktighet ligger i en sann och följdriktig utveckling af det konstitutionella systemet. Men för att betrygga såväl denna som all-annan utveckling behöfva vi otvifvelaktigt ett natiopalförsvar, som utgör ett verkligt och tilliörlitligt värn för vår sjelfständighet. Behandlingen i kamrarno af statsregleringen började visserligen redan i lördags, i det Första kammaren då biföll statsutskottets åtiätanda TYÄäranda företa hnufondtitbln man