Aftonbladet – 22 februari 1871, sida 2

leende, ämnadt att vara gladt och sorglöst Om han hade göromål eller icke, men har egnade sig åtminstone ej åt arbete denns qväll. Irrande omkring utan bestämdt mål befann han sig slutligen nära floden. De: gick han lärge af och an med osäkra steg, grubblande öfver många saker, men kanske mest öfver det meddelande ban i dag emottagit af Henry Ollivera, Det aforotna brefvet, i sammanhang med det möte mr Kene berättat satt John Ollivera haft på eftermiddagen, hade vid tider för den olyckliga tilldragelsen lika mycket brytt Bede Greatorex som alla andra. Vid nogare eftertanke insåg hav, att den lösning man nu fått, utan tvifvel var den rätta. Skulle den leda till vidare upptäckte:? Han hoppades att den ej måtte göra det. Det fanns skäl, och Bede kände dem väl, för att önska, det ingen upptäckt måtte ske, ty om den blefve gjord skulle den draga skam, sorg och elände såväl öfver skyldiga som oskyldiga. Floden flöt tyst och dunkel förbi i sommarqvällep. En svag Jjusstrimma i vester utvisade ännu hvar solen gått ned i glöd; och då Bede blickade åt detta håll och tänkte på det allseende ögat deruppe, kände kan huru fraktlöst det var för honom att grubbla och öfverlägga om hvad som skulie ske eller icke. Framtidens öde låg i den allsmäktiges hand och hans egen kortsynta, svaga vilja förmådde intet uträtta deremot. TJUGOTREDJE KAPITLET. En begrafning. Enså betydande man som sir Richard Yorke måste naturligtvis hedras med en stor begrafning. Sir Vincent, hvilkens nya värdighet som familjens öfverhofvud ålade honom att uppehålla dess anseende, var fast beslu