aLTISLVUS AUUUCK ällvla UCL IDE IISVULCIS RIGIU j vigtigaste, det som gör hären till ett helt och sålunda icke är den ininst vigtiga delen af krigarens bildning, nemligen utbildande at den militära disciplinen, den på grund af ömsesidig kännedom och inbördes aktning grundade sammanhålligheten mellan härens olika delar, nellan befäl och manskap. Utan sådan sammanhållighet skola äfven dö mest kraftiga och individuelt bäst utbildade soldater förströs som agner för vinden, när de få att göra med motståndare, som i detta afgörand? afseende äro dem överlägsna. Men denna militära eammanhållighet kan omöjligt åstadkommas utan en längre tids samvaro at I befäl och trupp, så att ordning och lydnad för gifna föreskrifter blifva en vana och så :att lydnaden kan grunda sig på iohemtad jaktniog för den verkliga öfverlägsenheten och jinsigt i lydnadens iore nödvändighet, ej ensamt på lagens bud: : å samma gång sålunda kfigsbildnidgen, jom den hufvudsakligen förlades till skolan, nödvändigt skulle blifva miltäriskt bristfällig åtminstone i detta vigtiga afseende, skulle icke heller krigsförberedelsen i detta fall kunna så verksamt bidraga till den allmänt medborgerliga bildningen, som vi tro det vara möjligt, om den egentliga krigsförberedelsen får senare ingripa i medborgarens lit. Klokt anordnad bör nemligen mecborgarens krigigiska förberedelse kunna fylla vigtiga luckor i den allmänna medborgerliga uppfostran, vare sig att man närmast har för ögonen de mera bildades uppfostran eller den stora mängdens. Vid de högre bildningsanstalterna klagar man icke utan skäl, att de ökade kunskapsfordringarne lätt skola kunna motverka den sjelfständiga karaktersutvecklingen samt att själsarbetets fortsatta utsträckning dels i blir menlig för en harmonisk utbildning at i kroppen, dels framskjuter stediernas fullstänI diga afslutande till en så sen lefnedsålder. tatt det praktiska lifvets fordringar derigenom på ett betänkligt sätt tillbakasättas. I Till någon del kan detta vara beroende af felaktig skolorganisation. Till icke ringa del beror det dock af nödvändigt ökade fordringar på skolbildningens omfång. Om man icke kan afstå från dessa, enär man derigenom skille komma att stå tilbaka för andra folk, så vore det likväl högst önskligt, att iman åtminstone kunde bereda den uogdom, som: sökte förvärfva en mer djupgående teoretisk bildning, en hvilopunkt från studierna, på hvilkan dess fysieka krafter kunde uppöfvas och dess själskraft tagas i anspråk för ett vigtigt praktiskt sambällsbehof, genom hvilket allt studiernas teoretiska ensidighet kunde motverkas. Härtill erbjuder den medborgerliga förmoredelsen till krisstjenst ett osökt tillfälte, Att den medborgerliga bildning, som meddelas i folkskolan, demnar mycket öfrigt att önska är a!lmänt erkändt. Öch likväl stannar den medborgerliga bildningen hos den stora mängden vid den låga ståndpunkt, dit folkskolan kunnat bringa henne, enär, med enstaka undantag af vågra få s. k. folkhögsko!or, anstalter alldeles saknas, afsedda att fylla den mera vuxna befolkningens bildviogsbehof. Detta förhållande är så mycket betänkligare, som det, i ett land med så spridd befolkning som Sverige och med sådan aktninvg för den enskildes sjelfbestämningsrätt, svårligen skall konna hindras, att skölgången biir ojemn eller att mången icke ens hinner det lagstadgade s. k. minimum af folkskolebildning: I högsta måtto önskligt vore det derför, om åt folkskolans lärjungar kunde beredas ett tillfälle att, efter några års praktisk sysselsättning, hvarunder behofvet af allmän medborgerlig bildnivg kunnat bos dem alltmer göra sig gällande, i en derför lämpad medborgerlig unde: visningsanstalt inhemta det försummade, befästa det redan inhemtade och under daglig samverkan med mera bildade jemnåriga 1å väckelse till en fullständigare bildnings förvärfvande. fven härtill erbjuder förberedelsen till krigstjenst det lämpligaste tilifället, enär krigsbildningen hvarken kan eller bör inskränkas ensamt till kroppsöfniogar. I sammanhang härmed kunna vi ej underlåta att erinra om Grundtvigs dupa tanke, att ett folks höjande till ett högre utveckliogsstadium städse måste taga sin. början med en omdaning af de redan vuxne. Efter dem bilda sig i alla fall de yngre. Förblifva de äldre i ett tillstånd vare sig af ytlig skenbildning eller at rå bildningsbrist, skall snart, med enstaka undantag, det nya slägte, mar velat i skolan utdana, återgå till de äldres lefnadsvanor och. åskådningssätt.. Lyckas man åter höja den moraliska eller inteliektoella bildningen hos de vuxae, skola dessa utan tvifvel snart rycka de uppväxande med sig. I detta afseende kan väppeligen för stor betydelse tillmätas en sådan anordning af krigförberedelsen, hvarigenom vid ynglingaålderns slut ungdomen af alla medborgareklasser sammanfördes till en fullständigare utveckling af deras militära och medborgerliga egenskaper. Till dessa båda militära och allmänt medtorgerliga skäl att förlägga den egentliga krigsbildningen till ett senare utvecklingsstadium än skolange, kan ytterligare läggas det vigtiga skälet att endast en längre tids verklig erfarenhet kan utröna, hurn långt skolan, utan menlig inverkan på dess egen verksamhet, kan gå i meddelandet af verklig krigsbildning. Det vore derföre högst obetänksamt att bygga värt lands försvarssystem på lösa och öfverspända förhoppningar om hvad som möjligen skall kunna åstadkommas genom ett krigiskt uppfostrande skolsystem, men möjligen ockeå icke kan derigenom åstadkorea mas. Åtminstone tillsvidare måste alltså vårt förSvarssystem grundas på en krigsbildning, som tänkes till det väsentliga förlagd utom skolan, På hvilket sätt skall då hären inrättas, på det densamma bäst må kunna motsvara såväl militära som medborgerliga fordringar på härordningens beskaffenhet? Och hvilka äro hufvudsakligen dessa fordringar? Till ett försök att besvara dessa frågor skola vi i det följande öfvergå. H ns sntibeisnnd Om landtförsvarsfrågan. Till Redaktionen af Aftlonbladet I