Folkuppfostran och folkbeväpning. I. Krigsbildning i skolan eller efter skolan? Det sammanhang, hvari utvecklingen af folkets försvarskraft och dess medborgerliga uppfostran stå till hrarandra, har i viss mån blifvit insedt, då man yrkat, att den väsentigaste delen af krigsöfringen skulle undangöras i skolorna, så att den slutliga fulländpipgen bäraf skulle kunpa ega mm, utan att upptaga särdeles lång tid eller medföra synperliga kostnader. I viss mån är detta riktigt. Utan tvifvel bör manlig idrott och kroppslig utveckling i skolorna erhålla sin tiilbörlga plats och en vida större betydenhet än i allmänhet blifvit dem tilldelad. Men utöfver en sådan allmän förberedelse tro vi icke heller skolan hvarken kunna el!er böra gå. Om så sker, frukta vi, att hvarken skolan skall kunna åstadkomma hvad den bör ejler den krigiska vapeuöfningen skall kunna motsvara de militära kraf, som på den böra ställas, än mindre blifva af den genomgripande medborgerliga betydelse, som den kan blifva. Bet:äffande först folkskolan, så sker utträdet derutur redan vid den ålder, då de krigiska öfningarne allraförst skulle kuona med någon framgång bedritfvas, i ynglingens 16:e år. De egenthga krigsöfningarne, som kräfva åtminstone denna ålder för att kunna med framgång företagas, måste alltså ändock förlävgas efter utträdet ur folkskolan. Endast uodanvtagsvis skulle dessutom folkskolläraren kunna förvärfva en sådan militärisk bildniog, som till en fullständig utdaving af krigare skulle erfordras. Tillkallades äter andra lärare i detta ämne blefve i anseende till dessa skolors stora antal kostnaden ofantlig, utan att motsvarande resultat kunde vinnas i en ålder, som ännu sakpar nödig fysisk utbildnivg för de militära öfniogarne och förmåga att gripas och förädlas ef dessas allvar. I den högre bildningens skolor, der undervisningen tortgår till en högre ålder, skulle väl det väsentligaste af den individuella krigaredaniongen kunna undangörasiskolar; men man bar der sanneiligen nog många läroämren ändå. En krattig fysisk utbildning bör denna ekola såvidt som möj!igt understödja, och de militära öfningarne kunna i viss mån användas såsom medel härtill. Längre bör likväl ej heller detta slags skola gå. Skulle de militära öfningarne utsträckas till en större omrattnivg, vore det fara värdt, att de komma att nedtynga ynglingen i stället för att vederqvicka honom. För både folkskolans och elementarläroverkets lärjungar gäller dessutom, att man måste taga sig till vara för faran att genom militäröfoingarnes förvandling till en barnslig lek förtaga känslan at det djupa allvaret i den medbdorgeiliga pligten att bereda sig till sitt lands försvar. Men äfven om man med ringaktande af den fara för odlingen, som den verkliga krigsbildningens förläggande till skolan möjligen kunde medföra, ändock ed afseende på vigten af det militära ändamålet, drefve krigsöfningarne i skolan utöfver hvad skolans eget