Aftonbladet – 21 februari 1871, sida 1

ras besök, Aitonsolens strålar föllo på den anga prestens bleka och upprörda drag, då han stående hastade att meddela den upptäckt, som skett genom Edmand Willett. Mv Greatorex lyssnade uppmärkeamt. Han hade alltid ansett detta nfallhordade bref som ett nästan påtegligt bevis, att hans slägtirg verkligen begått sjelfmord. För bonom, lita som för den atlidnes bror, bade den skenbara omöjligheten att finna någon person, till hvilken skrifvelsen kunde varit ämnad, utgjort en svårighet som ej kunde öfvervinnas. Således föreföll det honom ru, åtminstone i första ögonblickets ötverrasknirg, at vara en vigtig upptäckt. Mr Greatorex lät genast kalla siv son Bede, hvilken infann sig i toilet för middagen. Då Bede inträdde och hans blick föll på kusinen — hvars vanliga lugna ansigte pu hade en skarp rodnad vå de magra binderna — såg han genast att något måsta hafva inträffat och han önskade sig redan derifrån, ty Beda hade på si ta tiden just ej haft tålamod med Heary ONiveras inbillningar. Mr Greatorex upprepade hvad som nyss blifvit sagdt. Bede börse på med ctt slags gickande misstroeode, Henry Oilivera var lit väl van vid detta lynce hos bonom ech yttrade ej högt sitt missnöja, eboru den djupa, allvariiga biicken tycktes: ioncbära en tyst förebråelse. Jag tror att om hvilken sömngångare som helst började berätta dig de otroligaste sagor så skalle du likväl villigt lyssnar till dem, sade Bede skarpt, v ul mor Olivera, Edanad Willett är iogen sömngångaren, inföll presten lognt, oo o;Mea brodren, Charles Willett, ej vara anpat, i fyllen och villan, — åte tog Bede. — Åtminstone vår han ej drucken i dag.