Aftonbladet – 17 februari 1871, sida 3

må af någon församling kunna efterkommas. Ty icke kan staten tvinga någon att tro på sin kyrkas dogmer, och med detsamma någon icke tror på dessa dogmer, utan på andra, och bekänner sådant, är han ju påtagligen en främmande trosbe I kännare. En motsatt uppfattning leder derhän, att om perI soner ställa sig denna förordnings tydliga mening, latt utträda ur statskyrkan, om de ej tro på dess lärosatser, till efterrättelse, de straffas för en gerning, som de strafflöst kunna begå genom att icke hörsamma samma förordning, hvarjemte det proselytmakeri bland barn, som förordningen otvifvelaktigt afsett att hindra, i stället af densamma underlättas. På grund häraf får jag påyrka det rådhusrätItens utslag varder upphäfdt och Palmqvist ådömd J ansvar enligt af mig åberopade lagrum. Stockholm den 5 Januari 1871. Per Cederborg. I hr Palmqvists svaromål utelemna vi inledningen, hvari han närmare utvecklar sin mening med yttrandena vid det muntliga förböret inför rådhusrätten. Det lyder för öfrigt sålunda Till K. M:ts och rikets Svea hofrätt. Nu återstår at; med några ord bemöta min åkla gares till k. hofrätten ingifna besvärsskrift. Hufvudsaken deruti tyckes vara det påståendet latt k. förordningen af den 23 Oktober 1860 engående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning skulle äfven avgå dem, som hafva i något hänseende olika öfvertygelse med statskyrkan, samt bekänner denna öfvertygelse, men ändå aldrig utgått ur denna kyrka och förenat sig med något inom landet tillåtet religionssamfund. Han bestyrker detta sitt påstående dermed, att med detsamma någon ej tror på kyrkans dogmer, utan på andra, och bekänner sådant, är ban ju påtagligen en främmande trosbekännare. Om denna uppfattning vore den rätta, så skulie vi visserligen i hast få många främmande trosbekännare inom värt land. Huru många äro ej de, som icke tro på kanske till och med de vigtigaste af dessa dogmer, mycket mindre på de mindre vigtiga, och äfven öppet i tal och skrift bekänna denna sin öfvertygelse. Äro då alla dessa främmande trosbekännare? Våra lagstiftare hafva dock ej vid uppsättningen af ifrågavarande lag haft denna uppfattning. Att de med främmande trosbekännare, icke menat sndra än sådana, hvilka enligt samma lag voro erkända såsom från kyrkan skilda, framgår af flera omständigheter. Hvad som synes särdeles slående är detta, att samma dag, som denna lag, utfärdades en annan angående ändrivg i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära,. Dess första paragraf lydde så: Den, som offentligen förkunnar eller till avnans förledande annorledes utsprider lärosatser, som mot den rena evangeliska läran stridande äro, straffes med böter från och med femtio till och med trehundra riksdaler, eller fängelse från och med två månader till och med ett år; dock sker ej härigexom någon inskränkning i den frihet i religionsöfning och undervisning, som bekännare af annan lära, än den rena evangeliska, medgifven är. Häraf är ju tydligt att med bekännare af annan lära än den rena evangeliska menas detsamma som främmande trosbekännare; samt att medan denna anförda 1:sta hänvisar till den andra 1agen af samma dag, såsom bestämmande gränserra för de af staten erkända främmande trosbekännares frihet att sprida sina läror, den sjelf handlar om andra personer, hvilka sora helst, som offentligen förkunnar eller sannorledes utsprida, icke lutherska lärosatser. Nu är dock denna 1:sta g genom beslut af 1869 års riksdag, sanktioneradt af K. M:t den 10 November samma år, uppbä Statsmakterna hafva ju då härigenom förklarat, att det borde blifva slut med fö Iserna mot hvem som helst som offentligen förkunnar eller annorledes utsprider lärosatser, som mot den rena evangeliska läran stridande äro. Dessutom synes det mig lika klurt, att denna omtvistade k. förordning endast angår dem, som ligt dees 14 blifvit i anvat i riket tillåtet religionssamfund upptagen, som det är klart att jag ej behöfver betala jernvägsbiljett, om jag ej vill gå på jernväg. Det står ju mig fritt att medföja på ett bantåg om jag behagar, och i sådant fall måste jag betala min Liljett och följa de reglor som för jernvägspassagerare äro uppställda, men irgen jernvägsstyrelse yrkar på den orimligheten att, derföre att jag har rättighet till jernvägsresa, jag äfven utan att begagna densamma, måste betala biljett. Likaså står det mig fritt att utgå ur etatskyrkan och ingå iannat tillåtet kyrkosamfund, men endast då jag begagnar mig af denna rättighet ikläder jag mig de förbindelser som äro förenade med dessa förmåner. Åklagaren anser dock att den af honom åberopade kungl. förordningens 8 måste tolkas såsom han yrkat, emedan den eljest ej skulle kunna hindra proselytmakeri bland barn, som den skulle afse att göra. I anledning deraf må anmärkas, att barnen bivista den åtalade söndagsskolan i Bethelkapellet med sina föräldrars fria bifall. Föräldrarne hafva från början väl vetat, af hvilka denna söndegsskola leddes och hvilka kyrkliga åsigter dessa hyste, men likväl sändt sina barn dit. De hafva äfven sedan denna rättegång började, närmare gjort sig underrättade om saken, men följden har blifvit, att barnens antal snarare ökats än minskats. Kan nu detta vara ett straffbart proselytmskeri, att undervisa barn uti kristendomens sanningar och med ingen annan undervieningsbok än bibeln, samt allt med föräldrarnes fulla samtycke, under det de äfven väl veta de undervisandes enskilda kyrkliga 8sigter? Att genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar förmå någon att sluta sig till ett religionssamfund, detta må kallas ett straffbart proselytmakeri. Något sådant har åklagaren ej ens påstått, mycket mindre bevisat mig dertilt varit brottslig. . Dessutom anser jag mig böra upprepa hvad jag till Stockholms rådstufvurätt anförde, att vi ej ens på öfvertygelsens väg söka att vinna barnen för vår kyrkliga uppfattning, ty söndagsskolan är ej det fält der skiljelärorna böra på något särskildt sätt betonas. Dessa tillhöra, enligt min öfvertygelse, en mognare ålder, då hehofvet vaknar att sjelf ransaka, pröfva och välja hvad som bäst tillfredsställer hjertats behof. Jag måste dock medgifva att ett visst slags proselytmakeri, om man gå vill kalla det, åsyftar visgerligen denna söndagsskola, och detta är för oss alla af sådan vigt att det ej blott är målet för hela skolan, utan derjemte ett vigtigt ämne för våra enskilda och gemensamma böner till Gud. Vi se nemligen omkring oss i denna stad tusentals drinkare, svärjare, otuktiga, sabbatsbrytare, tjufvar och bedragare med hela den här af elände som följer i dess spår. I bibeln ligger den enda kraft, besjälad af anden, som är mäktig att omskapa menniskohjertat och göra vårt slägte till ett nyktert, arhetsamt, sedligt och lyckligt slä Detta ord är oss dessutom gifvet för at sp: ljus öfver lifvet och döden samt hopp för evig beten. Om likväl detta herrliga mål skall vinnas, måste Guds ord ej blott egas i hemmet, eller någon del deraf blott genom lexläsning uppbemtas i minnet, utan blifva ett lefvande ord för hjertat. För detta höga mål arbetar söndageskolan. Detta är det proselytmakeri vi med hjertats ionerliga värma vilja befrämja. Låt vara att många prester och lekmän izom statskyrkan verka för samma mål. Lasten uppträder dock i våra dagar i så hiskliga och väldiga skepnOder, stt ena befintliga moraliska krafter behöfvas att motverka den. Samhället motverkar sina egna inptressen, genom att undertrycka dem, som vilja verka härför utan att betunga dess utgiftsatat. De konfessionella olikbeterna, ur den synpunkt och med det syfta ifrågavarande verksamhet utöfvas, hafva härvid ingen bestämmande betydelse. Men hvsd kan då vara anledningen att man ändtligen vill göra denna verksamhet till ett brott, ja, till ett brott, för hvilket man yrkar böga böter eller fängelse? Ja, man må väl med förundran fråga: finnes ej nog brottslingar ändå från små barn ända till senaste ålder i vår stad att framAraga fär våra damotnlar anh ott fölla sun 2 I