Aftonbladet – 17 februari 1871, sida 1

räciiigt skyddsbref stt ej ba nägra svengar på fickan. SÅ snart jag ser nagot i buukfönstren, som frestar nig, så tänker jag på wi tomma börs och måste gå förbi. Jag stod och såg på ett präktigt diaman: hslsband i går och tänkte huru väl det skulla passat åt dig, men hvad tjenade det til! att gå in och fråga priset, när man inte hade någ:a pengar.o . . Jag bryr mig ej om diamanter., sade Annabel. Jag hoppas likväl att du skall få dem någongång framdeles, men apropos -e tvähuadra pungen om året, mra J. sade att om vi bestämdt kunde räkna på att förtjena dem så. gipga det väl en, men som hon alitid skall hafva någonting attinvända, så nämade bon något om att det kunde bii uinderb utbrast Annabel lika omisstänksam som Rolend, när han språkade med mrs Jones. Hvilka då? Mrs J, nämnde sjukdom och — ja, det KAN vara Cetsamira hyad bon sadev, tillade Roiand. Vi kunuva ju säga, andra tillälligbeter. Man kan inte föruise allting, men skuile vara du orolig för ett börja med tvåhundra pung, Anvabel?n Jag fruktar mamma skulle vara det för min skull och äfven Hamish. Åh, kom nu inte fram med invändningar för deras räkving, Tids nog när de göra det sjelfva, Jag skall tala med Hamish i qväll, om det faller sig lägiigt. Vi behöfva ju inte hålla saxen hemlig. Ja in söta flicka, det lilla hemmet skall hl vårt, inuan ett är gått om, skulle jag än arbeta tills jag blef lam i händerpa. Det tilla hemmet! Ack! om Roland kunnat förutss hvad som skulle hända rå ett år.