Aftonbladet – 16 februari 1871, sida 3

a RR a SS NARE NRO ETENO I FORNE RR TR ST EUNe Här och der. Fria pennstreck af En Obekant. Folkbeväpning måste vi ha, sade Jöns Månsson en afton, då han satt i ett gladt 16 i Berns salong och njöt af musik med tilltugg. Hvad menar bror med folkbeväpnping? frågade en annan af sällskapet. Korg, vet inte bror det?. genmälde Jöns Månsson. Jo, det är... ja... det är ingenting annat än då hvar och en får ett gevär af kronan för att försvara landet, ifall ryssen eller tysken skulle komma. Se, det kostar inte något, och då kunna vi bli af med den fördömda roteringen. Den skall naturIligtvis bort först och främst. Sen blir det I väl alltid någon råd. Ja så, det är folkbeväpning? Ja visst! Hvad skall det annars vara?, Jag hörde ej mer af samtalet, ty nu började några af sällskapet att ropa på Bäckman, och. då gick jag mia väg för att icke blifva inblandad i den Bäckmanska frågan, hvilken någon tid lärer hafva lifligt Sysselsatt gästerna i Berns salong, men som jag endast mycket ofullständigt känner till samt ej heller ämnar närmare studera. Skulle det vara sannt, att Jöns Månsson mest intresserar sig för roteringens upphäfvande samt att hufvudstadens publik icke har sinne för annat än frågor af samma natur, som , den Bäckmanska,? Det har jag hört någon påstå, men vågon grund för det påståendet har jag icke förnummit. Jag är böjd tör att tro, det man gör både den den ena och den andra orätt, Skall Jöns Månsson icke vara fosterlandsvän i främst, rummet och rotehållare i det andra? SF je Stockholmaren icke förstå, att vi för närvarande kunna hafva annat än lume na bagatoljer 2 än på? Kd ed Jöns Maånsson, som ja isgerli träffat flera gånger, är jag Ok Icke sö he kant, att jag vågar svara för honom, men jag tror honom om godt, Stockholmare är jag sjelf och oss hufvudstadsbor tror jag mi; känna något så när, Det tyckes hafva ök vergått till vana hos oss, att framställa sjeliva i så ofördelaktig dager somw u88 Sådant kan svårligen härröra ai Möjligt. teri och falskhet och af bskryt, skrymheter, gå-med håfv— -e8är att, såoin det belt dumt. -zc4 dun nn Er det Horri: 3 WO Vi egentlioen icke: en Gud, vet 03 vi Ieko äro Rn -riida 0168, ver Åtminstone obetänksamnia, som, Rn vårt ljus under ena Skäppo eck-wiia inbilla verlden, ett vi icke sysselskig. Med enjat ä ySsselrätta oss z nat än stådsoch bofeqvaller, vafe PR njalten bjefs och strunt, med Fr aldrig på lå det lilla och tillfälliga och Skallen te a och väseatliga, Slatligen r ös8, när vi phörligt måla us 088 sjelfva såsom ett ikligt on per R lativt lättsinnigt sällskap, Det kan då rn : Då att gå oss, som det gätt parisarne, hvilka så länge skrattat åt sig sjelfva och talat så mycket ondt om sin stad, att verlden slutlisen väl måste tro, att hela Paris vore ingefär en erda, kolossal dårkista, att der cke höres annat ljud, 20 pinglandet af pararnes bjellror, icke ViSas annat än eaneans sbogsbea RAN a läses annat än fri. a småtidningar och Pon il: åniga RE onson du Terrails Nog kunna vistockholmsbor vår. jens itlsinviga, det är sannt, men att vå Ella ara det i så hög grad, att vi inbillade osg et vi kunde i alla tider, afton efter a ton, itta i god ro och höra på musik ock Smutta å något läskande eller stimulerande, under et man derute i verlden vänder upp och ned å hvad som hittills -ansetts rätt och sannt, idant är sannerligen: octänktbart, och den om beskyller oss för någ t sådant, gör oss tvifvelaktigt orätt. Hafva vi kanske icke alltid visat del. ande för de stora fosterländska och 7. all änt menskliga frågorna? Hux, var det år 365 på hösten? Lefde vi ak för något ankt än. representationsretormen? Och förliLär vid. den här tiden, kunde man då mma i ett sällskap; utsn att böra talas n religionsfrihetsfrågan ? Till och med tant ata, som alltid varit en smula ensidigt etistirk cch trott sig sjelt tillhöra den för. mling, hvilken erhållit vår Herres resolu