och arbetarne lida.lika mycket, : Till hed för Paris vare det dock sagdt, att under b Jlägringen brotten och förbrytelserna nästa alideles hade upphört. Franska nordarmen vid S:t Quentir (Forts. från gårdagsbl.) Jag hade här tillfälle att i all maklighetse hva som tilldrog sig omkring mig. Hvad som frå stridens början mest hade förvånat mig var de brist på ledning och befäl, som ständigt visade si på vår sida; det var omöjligt att upptäcka någo plan i hvad vi företogo. oss; ordning fanns åtmir stone icke. Marinsoldater, chassörer, voltigöre och mobiler, alla sprungo Vi om hvarandra, allt som vi funno för godt, och ryckte fram eller till baka efter eget tycke. De få officerare, vi såg ssde ingenting och brydde sig icke om någonting I Det hände flere gånger, att vi för det stora al ståndets skull icke visste, om det var vän elle fiende, vi sköto på; somlige fortforo att skjuta oc! träffade kanske landsmän; andra upphörde, det va kanske också orätt. Ingen fanns ätt anföra oss man var färdig att gråta af förargelse: En gån; uppmanade några marinsoldater en kapten vid mo bilgardet att taga befälet; han ville icke, utan und skyllde sig med, att för få af hans folk voro med för att det skulle kunna tillkomma honoin att kom mendera. Mannen var ingen kujon; han ställd sig, för att åtminstone göra något, med störst: lugn blöttad för de fiendtliga kulorna; det var så ledes icke mod han saknade, utan rentaf kun skap om hvad han borde. göra. Han var natur ligtvis en af de nybakade officerare, af hvilk: Frankrike varit nödsekadt att hals öfver hufvuc förskaffa sig så många Här var det som en-chas sör kom fram till mig och-bad mig låna honor min näsduk; han höll ena handen om -den andra jag trodde att han häde fått någon liten rispa och tog derföre upp en bindel ur mitt patronkök samt erbjöd mig att hjelpa honom. Han visade mig sin hand — den saknade blott två finger. Jag förband handen så godt jag kunde, och frågade, om jag skulle följa honom till en ambulans. Han tackade mig småleende, det behöfdes icke, tog sitt gevär och började åter skjuta. Jag kan icke ne: ka, att jag såg på bonom med beundran, och jag sade till mig sjelf att det skulle jag ej ha gjort Fem minuter derefter svimmade ban och blef bortburen af ett par kamrater. Å De bland våra soldater, jag mest tyckte om, voro marinsoldaterna, både då vi rusade fram för att taga byn och nu, då jäg såg dem slåss ned en kallblodighet, som var vida skild från de andra soldaternas uppförande. Jag tyckte mig hos dem finna mycket, som påminde mig om mina landsmän — du vet, huru högt jag ställer nordbon — men möjligen var det blott sjömannen; som jag kände igen hos dem; hans kännemärke skall ju just vara kallblodighet. Jag hade här äfven tillfälle att se en del af vår slaglinie fram emot centern, der striden var långt hetare än hos 083. Der fanns det artilleri å ömse sidor, men preussarne hade dubbelt så stort antal kanoner i elden, eller också serverade de sina dubbelt så fort. Framgången var omvexlande, än gynnade den fienden, än 085; mot aftonen föreföll det mig dock, att vi hade ryckt framåt litet. Flera gånger under dagens. lopp hade jag frågat efter voltigörerna; ingen visste hvar de voro. Jag hade, sedan jag kom tillbaka från anar een pen, blott sett ett halft tjog af dem; jag blef derför glad att ändtligen träffa en af våra kaptener. Han underrättade mig, att det ej var synnerligen mycket qvar af bataljonen; hvad som ännu återstod låg bakom ett gärde i en mer framskjuten ställning, der skulle jag kunna träffa dem; han sjelf var på väg tillbaka, för att söka upp generalen och hemta order. Ack, kan du tänka dig sådana förhållanden, som att kaptenen lemnar sitt kompani och kanske timtals söker generalen för att få veta, hvad han skall göra! Jag skulle tro, att han borde stanna på sin plats och handla: efter bästa omdöme, då hån saknade högre order. Kanske var kaptenen. en. åf dessa. stackare, som stundom med verkligen sinnrika förevändningar söka rädda sitt skinn; men kanske gick han tillbaka af ren enfald. Min bataljon faun jag ganska riktigt på uppgifvet ställe. Det var icke mycket var af de 900 man, kanske ett par hundra. De fleste hade stupat -ellerblifvit tillfångåtagna under reträtten straxt i början af striden; officerare funnos 2 eller 3, men vår :chef såg jag dock ännu. Hår var jag under resten-af bataljen. Ehuru mycket borde ha varit annorlunda, hoppades jag dock i det längsta, att slaget icke var förloradt; vi hade ju åtminstone på vår flygel snarare gått framåt in tillbaka. En timme innan det blef mörkt, försöktes ett flankanfall mot;fiendens ställning. Det verkställdes. af 2 till 3 ker) mobiler (jag ick sedermera veta, att de blott hade pistongevär), men anfallet misslyckades fullkomligt; mobilerna edo inom några ögonblick mycket och kommo i ien fullständigaste oordning tillbaka. Vår ställning hade vi likväl ingen svårighet att bibehålls; preussarne följde icke efter. Litet efter sedan soen gått ned blåstes det till. återtåg. Detta förviggick jemförelsevis ganska: försvarligt, ehuru det ill följd af den oordning, som ständigt hade varit rädande bland oss, var omöjligt att få reda på de ;lika regementena. . Jag hade samlat ett halft tjog ltigörer omkring mig och gick med dem tillka Jst6m byp. Här mötte vi generalen, gående 2XAB ir fn stab. Vi frågade honom, hvad spetsen av. Faa öra, och fingo det lakonioltigörerna bu. sker Jeg följde honom på ka svaret: Följen . su jag tvel här fanns 18g tyckte det här fan n ronde genom hela byn, att taga befattning Urätklig anledmng för hono. Särde jag honom led åtskilligt; men icke ett ord ua. -. onom uUtSe icke en enda befallning:såg jag — den haela. Det hade nu blifvit mörkt, gevärse.. hg 3 dr upphört; blott en granat kreverade . ch der. Ständigt följande generalen, kommo vi ut pål! ora landsvägen, och här såg jag, att det gällde : t fullständigt. ätertåg. Artilleri-trossvagnar, am. lans, allt drog sig i två långa rader mot norr.: m detta vårt återtåg från S:t Quentin till Cam-1 al vore mycket att skrifva, men blott bedröfliga ker, så bedröfliga, att det blir mig för påkoande att meddela dig dem. Icke trån striden,s an från återtåget förskrifver sig det förstörda jÅ ick, hvari nordarmån nu befinner sig. Min tröst1 r det, att preussarne ännu icke kunde ellera de mod att förfölja. . Hade de gjort det, skulle dc gen nordarmå ha funnits till längre; nu kan den a nnölikt om någon tid hemta krafter igen. Huru co t ök mig under denna gorgliga natt, är min-n e bedröfligt och berättadt i få ord... Straxt pålk tonen, förlorade jag min ena sko, derigenom att o 5 trängdes ned i ett dike; framåt måste jag i ja falls Att marschera barfota besvärade migpg indre än den starka hunger, jag nu kände, då lv 8 kommit mer i lugn ; jag bade i två dagar icke)b ft något annat att lefva af än ett par skorpor.a som det var att vänta, gick det snart hål på ji in fot; jag Sspajade I hvarje by, jag kom till, ja r att upptäcka något ställe, der jag på ett ellers nat sätt kunde få något pä foten igen; men öfrallt var det. så. öfvertullt med stojande soldater, m antingen ville hvila sig eller ha något till lifs, ; det var omöjligt att tränga sin in. Jag lunkasåledes vidare. Ett stycke -väg var jag nog af ;klig att få tillryggalägga på taket på en ammurö ionsvagn ; detta var en icke ringa hjelp, men t blef mig för kallt i längden. Ändtligen fram morgonen lyckades det mig att slippa in till bonde. Han gaf mig varmt vatten i sin kittel tvätta min sårade fot med, och hade han derpå A, amma kittel velat koka litet mat åt mig, skulle ut ; ha ätit.den. Hos bonden fick jag också ettst; r träskor:och uppnådde i dem Cambrais tull-kc rt kl.:8 på morgonen. Här skulle emellertid so särskilda afdelningarne först samla sig, innan j fö fingo komma in i staden, och i en timmes tid in itade jag på, att voltigörerne skulle komma,lNi n när då blott en enda kom, förlorade jag tånodet och vandrade med min kamrat till närPY POE NR ARS DA ör Fösta rr