Aftonbladet – 16 februari 1871, sida 1

ämnen i sammanhang dermed. Hamish uttalade sina uppriktiga känslor, då han yttrade huru glad och stolt han kände sig på Geralds vägnar. Jag har just sagt din hustru att detta blir grunden för er lycka. Det är en stor framgång, Gerald, Ah, jag tyckte verkligen att du var något förhastad i ditt förra omdöme, sade Gerald högdraget. Jag är glad att det har bavisat sig vara så. Du har gjort dig möda med dina ändringar, Gerald. Inte mycket. Jag tyckte arbetet var rätt bra förut och det visar sig nu att jag hade rätt, sade Gerald sjelfbelåtet. Har du läst recensionerna ? Ja, det har jag visst, det var just dem som förde mig hit i qväll. Sådana förordanden kunna taga publiken med storm.a Ja, visst töra de ett annat svråk än du gjorde. Du försäkrade rmig att jag aldrig skulle lyckas som romanförfattare, hade misstagit mig om min kallelse och så vidare. Hör nu hvad bär står i the Snarler, fortfor Gerald, ryckte åt sig bladet och höll upp det så att skenet från gaslågan på gatan föll derpå, samt läste högt ett utdrag derur: Vi kuovna verkligen ej finna ord för att uttrycka vår beundran öfver denna mästerligt skrifna roman, Publiken hastar att tacksamt tillegna sig densamma. Från första sidan och till den sista är uppmärksamheten underbart fängslad, man kan ej släppa boken ur sioa händer... Och så vidare, och så vidareo, afbröt Gerald läsningen och slängde bladstifrån sig. Det är ej värdt att fortsätta efter du redan läst det, men visst är det der beröm, och vär man förtjenar det sä kan det tagas emoto, fortfor han trimnterande, alldeles omedveten om att stackars Winny i sin enfald släppt ut katten ur påsen, Om kritiken någonsin gifvit en bok framgång, så måste verkligen din bok lyckas, Gerald. le vill tro det, Få ge hvad de säga