produkter och varor emot bevis, som uti viss persons eller innehofvarens hand representera eganderätten derill. För att kunna rätt fatta betydelsen af detta förslag, miste man erivra sig de nuvarande lagliga formerna för transaktioner angående lösegendom, och den betydande roll, det juridiska begreppet tradition dervid spelar. När man köper en vara af hvad beskaffenhet eller qvsntitet som helst, måste man genast emotiaga den och skilja den från säljarens besittning. Eljest riskerar man att, äfven om varan kontant betalts, densamma tsges i mät för säl!jarezs skuld, och att köparen blir utan både penningar och vara. Emot denna risk kan köparen under nuvarande lagstiftning skydda sig endast genom ett s. k. lösöreköp, hvilket emellertid kräfver både god tid, ganska mycket tesvär och en ej obetydlig kostnad, samt framför allt bar felet att vara en till sjalfva sin natur odi5s rättshandling. Denna lagstiftning har sin grund deruti, att det icke bör tillåtas den enskilde medborgsren att med skenet af en egendom, som ej är hans, underhålla en falsk föreställning om vederhäftighet. Lagen vill, att den egendom, som tycks vara hans, äfven i sjelfva verket skall vara det, såvida ej ett annat förhållande blifvit offentligen kungjordt medelst sådana formaliteter, som de hvilka äro föreskrifna i afseende å lösöreköp. Man har ansett, att denna regel utgör ett hutvudvärn för den allmänna krediten. Fordriogsegaren bör konna se och med detsamma veta, hvad hans gällevär eger i lösegendom; hans förtroende till gäldenären får derigenom en fast grund. Detta låter sig nu i allmänhet sägas; men osviklig är säkerbeten icke. Ingen legstiftning kan nemligen hindra gäldenären att på en gång sälja och till annan öfverlemsa sil sin egendom. Sådant förekommer dagligen och transaktionen sker ofta genom en enkel transport af hyreskontraktet om den lågenhet, der det försålda godset finnes. Om en sådan transaktion bel höfver förutom kontrahenterna ingen annan än en tystlåten husvärd ba den ringaste kännedom, och säljarens fordringsegare kunna på detta sätt, oaktadt alla välmenta lagbud, bli gäckade i sin förtröstan på gäldenäreas skenbara tillgångar. Lyckligtvis stämplar den allmänna meningen ärnu dessa transaktioner såsom mindre hederliga, men lagstiftande makten bör tega sig till vara för felet, att gecom envist fasthängande vid gamla former, hvilka ej passa för nuvarande förhållanden, göra nödväcdigheten till lag och sålunda upphäfva aktniogen för den skrifoa lagen, i hvilken händelse den allmänna opivionen lätteligen kunde vända sig i fråga om travsaktioner af nyssaämnda slag. De nuvarande lagliga formerna för köp af lösegendow kunna sannolikt änru en lång tid med fördel för den allmänna rättssäkerheten göra sig gällande inom det enskilda lifvet; men för affärsverlden äro de sedan lång tid tillbaka otillfredsställande. Det kan låta sig öra att taga med sig brödet,som man köpte I bagareboden; en det är värre för bagaren att genast eftemta det mjölparti han få börsen köpt af spanmålshandlaren. ou omöjligare är det för land:brukarep, som hos spxnmålshandlarne utbjuder störfe partier af sina Produkter, att dervid föra dem med sig för att omedelbart levereras till köparen; och skall deons urderkasta sig risken att betala varan, innan kan har henne i handen, kan man vara säker, att en sådan medgörlighet ioverkar på priset. Bergsbandterirgen har det något beqvämare; ty förläggaren, sem å förhand köper varan, får åtminstone vauta för sina pevniogar, då varan blifvit i hans namn vågförd, men denna fördel är i sjelfva verket ganske ioskränkt, så länge rättigheten ait för andras räkning å våg emottega bergsprodukter ännu är ett privilegium för vissa städer och korporationer, samt i följd deraf en öfverflödigt lång tid otta måste förflyta från det varan blir färdig och tilldess den kan på privilegierad våg fevereras. Att dessa förhållanden skola för bergshandteringen förminska tillfällena att erhålla förlag och försvåra de vilkor, hvarpå förlagen lemnas, ligger i öppen dag. Bergshandteringen fordrar ovilkorligen. att vågar finnas inom sjelfva produktionsorterna och så lätt tillgängliga för producenterna som möjligt. För den större sjöhandeln har, i anseende till dersammas internationella natur, en ifrån den allmänna lagen afvikande praxis redan länge gjort sig gällande. Köparen af en flytande last anses nemligen vara egare af densamma, så snart kopnoissementet blifvit på honom endosseradt och genom ytligare endossement kan han på annan person öfverflytta eganderätten till lasten — utan att öfverlåtelseas verkan är i någon mån beroende af att endossaten verkligen emottagit lasten. Vi veta väl, att svenska domstolar vågon gång dömt i strid emot denna grundsats; men vi påstå icke dess mindre, att grundsatsen måste gäl!a här, — emedan den gäller i heia verlden; och vi fästa särskild uppmärksamhet vid denna Konnoissementets egenskap att representera Varan, emedan I! deraf inhemtas, hvilken form den stora han-. deln fordrar för köp om handelsvaror. Då den af lagen nu stadgade n6dvändigheten att vid hvarje köpslut förflytta det! försålda godset från säljarens till köparens värjo, i sjelfva verket ömöjliggör störrel spekulation i viss vara, har man istället kommit in på leveransaffärerna, hvilka karakterigeras derutaf att de icke afse en viss, spe-1 cifikt bestämd vara, utan endast en viss qvantitet af ett varoslag; hvaraf följer atti dylika affärer ofta slutas om Veruqvantiteter, hvilka ej finnas, och handeln sä!anda ledes in på atvägar, hvilka föra till vingel; ruin och kreditens fall. Sedan man kommit till erfareohet om dessa sorgliga följder af leveransaffärerna, har den bättre delen a haxvdelsverlden eregit sig tillbaka från dylika affärer, och detta hade nog i och för sig val; rit en lycka, om icke, af ofvan angifven orsak, tillika all spekulationshandel måst upphöra, der den ieke betiogats af köparens synnerliga förtroende till säljarens redbarhet.. Men spekulationen är handelns lifselement,. den kraft, som ensam bereder varorna deras. rätta pris och betryggar allmänheten emot l: brist på nädvänvdighetsvaror. Der spekula-1 tion ej finnes, finnes i sjelfva verket ingen handel; och utan handeln; medverkan måste näriogarne tyna af och landtmannen kommal. i saknad af den rättvisa lönen för sin möda. Sedan vi härmed tro oss ha visat, att den LL Lt Af om vv farm för