Aftonbladet – 15 februari 1871, sida 2

—— —— tt sträng flit, och om hon hade några snälla elever för femti pund hvardera, så blef det trehundra pund om året. Huru, tror pi vi då skulle berga oss, mrs Jones? Ja — kanske, svarade mrs Jones tveksam. måhända mera eftergifven för den allot 108 blick som tycktes vänta på varligt 1... : : hennes afgörande, .. sjelf Sfvertygad, ppDet värsta är att sådana der utrar i0Rar inte alltid hålla hvad de lofva. Hvad menar ni, mrs Jones? Trehundra är ju trehundra, men för säkerhets skull kunna vi ja säga tvåhundra pund årligen, det blef ej mera än dubbelt hvad jag nu har. Tror ni inte vi kunde lefva på tvåhundra, hon och jag ? Nog kunde två personer lefva af denna summa, men ser ni, mr Yorke, man får tänka på andra hinder. . Hvilka då? frågade Roland. Sjukdom eller att betalning och elever kunna uteblifva. Vi hafva god helsa båda två, sade Roland förnöjd. Om jeg inte vore stark som ett lejon kunde jag väl aldrig hä dat ut i Port Natal. Hvad betalning och elever beträffa, så skulie vi väl se oss om att få dem säkra.n Det kan blifva opåräknade kostnader dess utom,, envisades mrs Jones, utan att gifva vika, barn till exempel.n Roland spärrade upp ögonen. Barn!o Sådant ligger ju inom möjlighetens gräns, mr Yorke. Nå, jag må säga!, utbrast Roland, helt häpen. Ingen som inte har pröfvat på, vet hvad de göra besvär och kostnad. Innan man.vet ordet af, så hsr man dem... en hel skara. Denna utsigt hade aldrig ens skymtat för Roland under hans framtidsfunderiogar, Li