Aftonbladet – 13 februari 1871, sida 4

I iySskland 1 Siutet ar rFepruari. BLANDADE ÄMNEN. Till jernvägstjensternas historia kan jag I berätta ett litet bidrag, skrifver Helsingfors Dagblads krönikeskrifvare, vare sig att detsamma är en anekdok blott eller att händelsen verkligen asserat. Så lyder berättelsen: En iospektor å en liten, obetydlig station någorstädes 1i ödemarken greps en gång under julhelgen af längtan att se andra menskliga varelser än I stationsdrängen och dem han genom de isade fönsterrutorna lyckades få en aning om, då bantågen för en half minut stannade vid stationen. HänI delsen var att han blifvit inbjuden till något julnöje ut i socknen. Hvad gör han då? Jo, han lät sitt öde hänga på en tråd, d. v. 8. han telegrafeIrade till närmaste station och frågade om karmraIten derstädes Y. som lärer haft något biträde att Igå, kunde komma för att aflösa honom på några Itimmar. Telegrafen hemtade ett jakande svar och vår inspektor begaf sig af på sin förlustelseresa. I Kamraten kom verkligen till stationen, men dä det lärer höra till sällsyntheterna att någon på I denna station plägar tillösa sig biljett, så hade hr vikarien ej brytt sig om att på den fastställda tiden öppna luckan... Då han ändtligen gjorde det, befanns en herreman stå utaånför densamma och vänta. Den främmande frågade höfligt: Hvyad är anledningen till att biljettluckan icke på vanlig tid bageri Antingen nu hr vikarien var vid dåligt lynne för I det han fick göra tjenst för en annan, eller att det eljest föll honom in att visa sina mindre älskI värda sidor, alltnog ban svarade: Det angår inte herrn Jag har gjort en höflig fråga, invände den främmande, och jag har rätt att fordra ett böfligt svar. Biljettluckan var icke öppen på den fastställda tidea och hvad är orsaken dertill?s Det angår inte herrn., var åter det orubbligt lugna svaret. en nu kommer det bästa. Den främmande herrn tillhörde sjelfva det högsta chefskapet vid jeravägen. Han kommer till Helsingfors och vill naturligtvis befordra den ohöflige tjenstemannep till vederbörlig näpst. Men nu uppstår ett quil ro quo, som är komiskt nog. Man vet att X. är inspektor på den ifrågavarande stationen. Det är således han, som varit phöfig Till straff förflyttas han ifrån sin lilla station till en ännu mindre och i ekonomiskt hänseende ofördelaktigare och hvem befordras till hans förra plats om icke just hr Y., hans modige vikarie! a lyder historien. Se non vero, ben trovato — TIsraeliternes fest. I Correspondence Havas berättas: En imposant religiös fest egde rum den 19 sistl. December i Konsistorialtemplet i Paris. Böner skulle läsas öfver de på ärans fält fallne israeliter, och allmosor samlas för enkorna, för de sårade, för barnen efter dem som ej mer äro i lifvet. Templet vid Rue Notredame de Nazareth var naturligtvis fullt. Efter afsjungandet af psalmer hörde man befrielsebönen. Storrabinen i Paris, hr Jadoe Kann, steg upp i predikstolen och talade öfver dem som fallit för sitt fädernesland. I anslående ordalag talade han om de mest namnkunniga t. ex. kommendanten Franchette, de mest obekanta, såsom de många soldater; hvilka blifvit i armåns led nedmejade. Storrabinen i Frankrike bad derefter för Frankrike och fördömde i ett ädelt språk krigets gissel: Gud, sade han, välsignar de heliga krigen, befrielsekrigen, men Gud förbannar eröfrivgsoch äregirighetskrigen. Makkabeerna, David, hvars psalmer vi sjunga, äro himmelens utvalde, men de blodbefläckade eröfrarne med gyllene lager skola af Gud fördömas. Vid slutet, då insamlingar gjordes, gafs ordet åt den för Paris fattige väl bekante hr Albert Cohn (född Pressburgare, men sedan 20 år naturaliserad fransman); han yttrade: I preussiska armån finnes mer än hundra tusen judar; de göra sin pligt som preussare, men deras hjerta är franskt, ty de ha det segerrika Frankrike af år 92 att tacka för sitt oberoende. Låtom oss bedja för dem och tacka den fransman, den rättskaffens man med hjerta, som är utrikesminister, derför att han på så ädelt sätt kom för att tala fredens ord: Detta skedde i ett judiskt hus, der våra fiender förolämpade barmhertighetens och humanitetens Gud, i det de ej ville meg till vår regerings ord. Gud skall dömal Han slutade med dessa ord: Såsom våra prester sagt i bönen är i dag första årsdagen af befrielsers fest. Denna festräcker åtta dagar. Måtte Gud efter dessa åtta dagar, under hvilka våra armå6er skola kämpa, tillåta att de ändtligen få sjunga gegersången: Hallelujah.Hrr von Rothscild, Anspach, Halphen, Cohen, Lewy, Lazar jemte många officerare öfrervoro den imposanta ceremonien. — Spökeri. Från Elfdalen skrifves: I Rots by, Elfdalens socken, hände sig en af de senaste kalla aftnarne, då gårdsfolket i lugn slagit sig ned vid spiseln i stugan, att ett ovanligt, skramlande läte bördes ifrån den närbelägna oeldade kammaren. Då stugans invånare icke förmådde göra sig någon nöjaktig förklariog öfver anledningen till det i kammaren rådande oväsendet, började de flesta af dem känna sig anfåktade af fruktan, menande tro på, att. öfvernaturliga makter der bedrefvo sitt spel. Omsider tog dock en af husets söner mod till sig och, försedd med en tänd lampa, begaf ban sig in i den förmenta spöklokalen. Dit inkommen, ser han till sin icke ringa förvåning, hurusom en i rummet förvarad skofvel af jernplåt drages fram och tillbaka golfvet — af en rätta. Djuret, som antagligen velat afslicka det å skofveln qvarsittande mjölet, hade dervid till följd af den starka kölden fått tungan fastnad vid jernet, och då råttan sedan sökt att komma lös igen, hade dessa hennes bemödanden, dervid tunan blifvit sargad; endast ledt derbän, att, genom et utflytande, genast stelnande blodet, hon ännu fastare häftat vid skofveln. Denna senare jemte den vidhängande fången fördes nu ut i stugan, der folket således fick en helt naturlig förklaring öfver spökeriet. (F. 1. T.) — Asplöfvets darrning. Såsom bekant tillverkas våra tändstickor af aspträdet, hvilket gaf en skämtare anledning förklara orsaken till aspöfvets darrning vara den, att det tänk.r på — ndsticksfabrikerna. ; NE a Jat nt Ht el rt h; Fortsatt Redovisning ör den af Aftonbladsredaktionen å tidningens utlelningskontor öppnade Insamlingen till ved åt de fattioa.