Aftonbladet – 11 februari 1871, sida 2

Ni är den enda här i London som efter hvad jag hoppas och tror har mig i ert våld. Ni an så gerna gå åstad och angifva mig Hvem är grym nu? hviskade hon. Ni vet att ni kan lita på mig, ni vet att jag hellre skulle uppoffra mitt lif än se er ifängelse, men jag borde blygas att erkänna det. Det är eå, fortfor hon kämpande med sina upprörda känslor, att ni kan vara trygg för mig, men jag vill ej gerna se er. Då vi sist möttes förtrodde jag er en dei af mina hemligheter, jag skulle ha sagt mer, men ni ville ej höra mig — hvarföre jag lefver som jag gör, i bopp att kunna godtgöra det förflutnas fel...n Godtgöra! Je, hvarföre håna mig? Ett vet jag nog sldrig kan godtgöras och det hvilar lika tungt på mitt sinne som på ert, men...... rs Jones gälla stämma, som hördes i trappan, frågande hvad som kom åt Alletha att hou ej hörde ringklockan, afbröt samtalet. En hektisk rodnad brann på Allethas kind då hon skyndade ner för att öppna. Hennes färg hade vexlat till dödlig blekhet då hon ånyo inträdde. Mr Brows hade återtagit sitt arbete. Hon tillslöt sjelf dörren och gick fram till skrifbordet; ban säg förvånad på hebne, hvarje drag i hennes ansigto uttryckte ångest och förskräckelse, hennes läppar darrade, hennes ögon hade en vild blick. Han kuade ej hindra sig att fatta henne3 hand, äfven om vidrörandet hade varit henne motbjudande, mer hon sköt den ej undan utan grep medl sina darrande fingrar om hans. Hvad bar händt? frågade han hviskande. Han har kommit, Butterby, polismannen från Helstonleigb. Han söger att han vill tröffa Brown — vill träffa er. Gud vare