Aftonbladet – 10 februari 1871, sida 2

Det engelska parlamentet öppnades i går. Sedan gammalt är man van att vid denna ändelse fästa en viss betydelse. Det har ifvits tider af allmän reaktion i Europa, då Storbritanniens representation varit den enda ler den fria allmänna meningen i vår verldslel, på alla andra håll undertryckt, kunnat söra sig hörd. De med munkafle och bojor velagda folken ha under politiskt mörka tider utminstone haft den tillfredsställelsen att härfrån höra en manlig protest mot despotisnen och våldet. Tider med större mått af rihet ha kommit, och Englands parlament ir ej längre den enda tribun, hvarifrån ett ritt ord i stora europeiska frågor kan uttaas, med utsigt att göra sig hördt. Men änou fäster man, vare sig af gammal vana eller på grund af Englands maktställning, en ej ringa vigt vid de uttalanden som här ske i de stora frågorna för dagen. Det var der-. för naturligt att man med en viss nyfikenhet skulle motse hvad drottningens trontalskulle komma att innehålla om dagens brännande fråga, äfvensom den opinion som ucder adressdebatten skulle uttala sig om den hållning landets egen regering intagit till densamma. Denna nyfikenhet har nu telegrafen tillfredsställt. Trontalet är fullt af sjelfberöm öfver regeringens egen hållning, den utomordentliga fasthet, nit och omtanka hen visat, det bugar och komplimenterar för den nye kejsaren och det nya riket, uttalar den mest oskuldsfulla förtröstan på den ?stabilitet? sakernas nya ordning skall förläna Europas politiska system och kastar slatligen i förbigående till landets gamle bundsförvandt Frankrike några matta försäkringar om fortfarande vänskap. England, heter det, har gjort allt hvad dess pligt som neutral makt bjöd, denna pligt dock ej uppfattad så att det verksamt bemödat sig att hindra krigets utbrott eller genom ett kraftigt och bestämdt uppträdande tvungit till blodsutgjutelsens inställande, utan så, att det med en prisdomares hela köld tillsett att boxringen blifvit väl tillslaten, så att inga obehöriga fått kommain på platsea och blanda sig i leken, eller som den tekniska termen lyder, att kriget blifvit lokaliseradt. Adressdebatten syneg ha lidit af samma svaghet som trontalet. Disraeli har visserligen i underhuset, sin pligt som oppositionschef likmätigt, klandrat regeringen för hennes brist på energi och förklarat att hon genom sin politik förstört jemnvigten i Europa, men dervid har det stannat, och underhuset har, efter ett försvarstal af Gladstone, utan omröstning antagit adressförslaget. Näst Paris är det ingen fast ortf som tyskarne under krigets senaste skifte gjort så stora ansträngningar att få i sitt våld som det i det sydligaste Elsass belägna Belfort. Denna af naturen och genom konsten starka bergfästning ha de nu i tre månader cernerat och belägrat; omkring den, liksom kring Paris. hade de uppdragit en dubbel armeördel, för att, på samma gång de rastlöst edrefvo anfallet mot sjelfvagplatsen, hindra all undsättniog utifrån; utanför den, som fordom Bonaparte vid Mantua, utkämpade de de heta striderna vid Lisaine i medlet af Japuari mot Bourbaki, och när vapenstilleståndet i Versailles afslöts var Belfort den enda punkt som derifrån undantogs. När bombarderandet på alla andra håll upphörde, fortgick det här natt och dag utan ro. Belfort är nyckeln till Elsass söder ifrån, och Belfort ville och måste de ha, för att vid fredsslutet ha ett fullbordadt faktum att åberopa. Den franske kommendanten, den käcke öfverste Denfert, var å andra sidan fast be