Aftonbladet – 9 februari 1871, sida 1

gen att säga, voro dessa sammankomster med firmans chef under nuvarande förbållandea ganska brydsamma för honom. Hvarföre skulle han misstänka Hurst, om —V Dörren öppnades och Bede Greatorex blef synlig. Efter en snabb blick på polismannen ämnade han draga sig tillbaka, men hans far hejdade honom. Bede! Bede! kom in och stäng dörren. Hvad är det jag fått höra — att du skulle misstänka en viss person för stölden af vexeln, ehurn du upprepade gånger försäkrat mig att du ej hyste en sådan tanke. En blixt sköt fram ur Bedes vickra mörka ögon och tycktes tydligare än alla ord ställa till poliemsnnen denna fråga: Huru vågar ni svika mitt förtreende? Me: Butterby helsade endast lugnt god morgon utan att låta rubba sig ur sin fattDing. Mr Greatorex, som gjort mig den äran att kalla mig bit för upplysningars vinnande, pumärkte att han ansåg oss böra fåsta uppmärksamhet vid edra skrifvare sin, sada Batterby derefter långsamt. Jag yttrade att ni håde uttryckt samma åsigt och bedt mig hafva ett öga på dem, isynnerhet på mr Burst. Detta var alltsammans. Bede Greatorex bet sig i läpparne för att följa sin harm. Hvad är det som förekommit emot Hurst? frågade mr Greatorex otåligt. Inte det minstan, svarade Bede lugnt. Om jeg yttrade något till mr Butterby om mina skilivare, så var det derföre att de hade lättare tillträde till mitt rom än någon annan, och Hurst är den bland dom som ger ut inest penvingar. Hurst har mest råd att depensera, anmärkte mr Greatorex. Naturligtvis. Jag ämnar ej heller betvifla att han är oskyldig. Detta var just icke datsamma som att misstänka Hurst, och måhända fann mr Greatorex de yttranden han nyss hört föga örfverensstämmande sinsemellan. Mr Butterby,