Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 3

Hara var det med mitt manuskript? återtog han i blidare ton och tog plats nära Hamish. Hamish tvekade ännu, han bläddrade ett par gånger i manuskriptet, obenägen att yttra sig. Du, ålade mig att säga dig sanningen, Gerald. Naturligtvis var det min mening. Nåväl, Gerald efter det så är och jag dessutom tror nig göra dig en tjenst med att afråda dig från att gagnlöst förspilla din tid, så måste väl sanningen fram, Jag fruktar, min vän, att du ej lyckats. Hvad menar du? frågade Gerald med förvånad min. Vänligt, ömt och grannlaga som om han skulle meddelat en Iedsam nyhet till sin bäste vän, sade Hamish Channing honom sin tanke om boken. Att har ej ansåg den lyckad, ej trodde att den kunde hoppas på framgång och angaf skälen fö! denna åsigt, samt vidrörde så lätt som möjligt arbetets mänga tel och brister. Nå ja, fortsätt, låt mig höra alltihopp sade Gerald då han slutat. Hamish var långt ifrån att märka den dolda ironi, den qväfds harm som låg i hans ord. Du tror att jag ej kan lyckas som romanförfattare?n Inte med ett längre arbete. Detta är inte långt.. Som man tycker, men några författare och enligt regeln de bästa, Gerald, kunna sammanfatta Ika mycket inom en och er half del gom du skrifvit för tre delar. ö skulle knappt tro att du skulle lyckats äfven: med en — boken måste -ega .sammanhållning och en bestämd plan, den måste,.:x Den måste med ett ord ega just de egenskaper som sakvas i mitt arbete., afbrö Gerald med ett kort skratt. Hamish känd en lättnad öfver att han tagit saken så lugnt Om jag kunde tro att min hjelp skull vara dig till nytta för att bereda framgång åt ditt arbete så stod jag gerna till tjens dermed, men jag fruktar verkligen att di heit och hållet misstagit dig om din kallels söm romanförfattare.