fångar för att öfverlemnas till de tyska högqvarteren; i dessa bekräftas den menniskovänliga behandling, som kommit dem till del. Vidare vederlägger grefve Chaudordy beskyllningen, att belöningar tilldelats de på hedersord fångna franska officerare, som lyckats fly. Endast deras innestående lön betalas och detta blott till dem, som flytt utan att bryta sitt hedersord. Han försvarar friskyttarne: man har ej kunnat uppvisa någor enda barbarisk handling från deras sida af samma slag som de, hvilka preussarne begått mot värnlösa medborgare. Bismarck gör sig till de, enligt hans mening, af nationalförsvarsregeringen undertryckta rättigheternas förkämpe. Grefve Chaudordy citerar en tysk tidning, som säger, att grefve Bismarck gjort sig skyldig till en föraktlig handling, och att han trott sig vara på högra sidan om Rhein. Grefve Chandordy tillägger, att en minister, som häktar en deputerad och låter anklaga två andra för högförräderi, emedan de icke hafva gillat hans politik, icke bör höja sitt ord till fördel för någon trihet, hvilken som helst, då han i sitt eget land undertrycker densamma och till det yttersta våldför den uti värt. Hr v. Bismarck anklagar oss att upphetsa landet och tvinga det till krig mot dess vilja. Vi hafva endast ett svar att gifva: må den preussiska regeringen rådfråga de provinser, som hon har i sitt våld, isynnerhet Elsass, som ligger närmast Tyskland; vi kunna ej söra värt inflytande gällande i dessa departement; emellertid hafva 12,000 af dess söner, oaktadt alla uppstälda hinder, tagit anställning i våra armber. — På tal om de af tyskarne utförda grymheterna uttrycker sig virkuläret på följande sätt: Hr v. Bismarck har vägrat utfärda något lejdebref, af fruktan att se hr Joles Favre ioför konferensen framställa förfärliga anklagelser. Europas lom skulle med ett dödligt slag bestraffa lenna baksluga och grymma politik, ingifven af de bedröfliga minnena från en annan tid.