Aftonbladet – 3 februari 1871, sida 1

nom den, tänkte han, hvem vet, om den ej kunde göra lycka och öka hans inkomster. Tiden gick och Geralds förhoppningar växte allt högre. Boken var nära sin fullbordan, oaktadt de många stötestenar den nött på vägen, och framgången med dess syllene skörd skymtade för Geralds blickar som om den redan varit en verklighet, så nycket mera efterlängtad som den iukomst an genom sina smärre skrifter förvärfvade, sndast var som en droppa i hafvet i förhålande till hans lefnadssätt. Låt oss betrakta honom ett ögonblick der han nu står med ryggen vänd emot eldstaden: det är en vacker karl i elegant toilett, men öfver de vanligen något cyniska dragen bvilar ett uttryck af harm och villrådighet, ty något bar inträffat som högligen väckt hans missnöje. Denna dag hade ju börjat onder så gynsamma förhållanden! Först hade Gerald hunnit afsluta sin bok och med stor belåtenhet skrifvit titeln på densamma. Sedan hade han hos mrs Greatorex blifvit presenterad ör en beskyddare af litteraturen som måhända skulle bli honom till framtida nytta. Oster att hafva ätit middag med en af sina vänner hade han gått hem att kläda sig till operan, hvarefter hans egnva gäster voro bjudna ill klockan tolf. Han var just färdig då tvenne bref, dem han förut förbisett, mötte hans blick. Det ena var från en fordringsgare, som redan förut gjort sig påmint, det andra var skrifvet med hans hustrus stil och : var påtecknadt; angeläget. Gerald bade gjort sig skyldig till en oförsigtig handling som ban icke kunde reparera. Vid tjugoett års ålder hade han gift sig. Den unga fickan, Winnifred Eales, var af riöga slägt och egde ingen förmögenhet. Gerald hade blifvit intagen af hennes täcka